Lite vrickad
Nu kanske jag kommer låta lite nördig men de får ni ta.
Tittade precis på "a cinderella story" och undrar när man egentligen ska finna kärlek?
Jag blir juh ständigt bränd alltid sårad av dom som betytt mest. När ska jag bli behandlad som jag förtjänar, när ska jag få känna pirret och lyckan strömma genom min kropp? Många av mina vänner har funnit den biten, och ibland undrar jag varför jag inte kan få bli så lycklig. Alltid när de börjar brännas när de börjar kännas bra så är de nått som sätter käppar i hjulen.
De är som att ödet inte vill låta de ske.... Jag blir deprimerad när jag tittar på såna här filmer,
för allt är så perfekt. Ja jag vet de e bara en film, men ibörjan när man blir kär när allt pirrar o är allmänt underbart då känns de som att man är med i en kärleksfilm. Jag vill känna så, jag vill att nån ser mig för den jag är, älskar mig för den jag verkligen är. Mina vänner säger att jag kommer hitta honom snart, ja jag vet man ska inte leta o han dyker väl upp inom sinom tid. Men jag är trött på att vara ensam, att vara de tredje hjulet när man umgås me vänner , trött på att behöva säga att man fortfarande är singel.
Och sen blir jag så trött när vi tjejer beter oss som svin o inte minst killarna oxå. När jag ser mina vänner falla handlöst i mina armar, när jag hör hur folk beter sig mot varandra, o bara tar allt o alla förgivet.
Varför tar vi saker förgivet?
Jag säger inte att jag inte tar saker förgivet för de gör jag, ibland tar jag min mamma förgivet. Vilket vi inte ska göra, man vet aldrig va morgondagen har att ge.
Aja nu vill väl inte ni höra nå mer om mina vrickade funderingar....
Tittade precis på "a cinderella story" och undrar när man egentligen ska finna kärlek?
Jag blir juh ständigt bränd alltid sårad av dom som betytt mest. När ska jag bli behandlad som jag förtjänar, när ska jag få känna pirret och lyckan strömma genom min kropp? Många av mina vänner har funnit den biten, och ibland undrar jag varför jag inte kan få bli så lycklig. Alltid när de börjar brännas när de börjar kännas bra så är de nått som sätter käppar i hjulen.
De är som att ödet inte vill låta de ske.... Jag blir deprimerad när jag tittar på såna här filmer,
för allt är så perfekt. Ja jag vet de e bara en film, men ibörjan när man blir kär när allt pirrar o är allmänt underbart då känns de som att man är med i en kärleksfilm. Jag vill känna så, jag vill att nån ser mig för den jag är, älskar mig för den jag verkligen är. Mina vänner säger att jag kommer hitta honom snart, ja jag vet man ska inte leta o han dyker väl upp inom sinom tid. Men jag är trött på att vara ensam, att vara de tredje hjulet när man umgås me vänner , trött på att behöva säga att man fortfarande är singel.
Och sen blir jag så trött när vi tjejer beter oss som svin o inte minst killarna oxå. När jag ser mina vänner falla handlöst i mina armar, när jag hör hur folk beter sig mot varandra, o bara tar allt o alla förgivet.
Varför tar vi saker förgivet?
Jag säger inte att jag inte tar saker förgivet för de gör jag, ibland tar jag min mamma förgivet. Vilket vi inte ska göra, man vet aldrig va morgondagen har att ge.
Aja nu vill väl inte ni höra nå mer om mina vrickade funderingar....
- See You Next Time
Neverland
Jag va påväg hem från jobbet, går me min musik ekandes i mina öron, tittar mig omkring och försöker slappna av. Så ser jag fem pojkar, alla har tagit av sig sina vinterjackor o låter solen stråla på deras bleka hud. Dom springer och skrattar. Dom ser så fria ut, inga bekymmer i världen, fria att vara barn. Deras små oskyldiga ansikten, livet har inte hunnit sätta sina ärr i dom, livet har inte hunnit släcka deras eld i ögonen.
Dom ser bara så glada ut, fria!
Fast ändå blir jag fundersam för snart ser jag två flickor, sminkade,
fixade i håret och mjukiskläder såklart.
Dom kan inte vara gamla kanske 11 år högst. Dom tittar på mig me den dära äckliga blicken. Den som visar att dom tror dom e bättre, snyggare o coolare än mig. De gör mig arg, varför får vissa barn inte vara barn längre. Dom dära tjejerna ska springa runt me pojkarna jag såg. Vara barn så länge dom kan, för sen är de försent. Tiden går för fort , jag ser de på mig själv,
tiden går alldeles för fort.
Men när jag va liten så va hela samhället ute på påsk o gick påskkärring, till och med killarna, samma sak med halloween , de va fullt me människor ute.
NU nu hoppar jag högt om jag ser en påskkärring,
jag blir så glad att nåra faktiskt låter sina barn vara barn.
När jag va liten lekte man burken till fötterna blödde eller mamma tvingade oss att komma in, samma sak med tjuv o polis eller andra barn lekar. Men idag när man går ut så ser man inget sånt, man ser bara barn som sitter me sina mobiler på en gunga , helt off från omvärlden. Eller att dom kommer där i sina fina kläder o sitter på bänken med korsade ben och försöker se vuxna ut. För man kan juh inte leka på lekplatsen om man är äldre än 7 år ?? Eller när de kommer fram folk som frågar efter cigg , de kan vara killar i samma ålder som min bror om inte yngre (11år).
Jag blir så trött på att samhället bara går utför,
vuxna klagar på oss "ungdomar" men titta på barnen istället, nästa generation kommer bli värre!!
Jag blir bara så trött så trött....
Sen att se mitt eget liv stå still gör mig nog ännu mer frustrerad att barnen ska ta vara på de dom har nu för dom kommer snart komma upp i åldern när dom klassas som "vuxna" och då är de inge kul längre. De känns som att de va igår jag fyllde 15, men jag fyller 21 till hösten. VAFAN hände? Fan barn ta vara på den tid ni har som barn, för ni får aldrig tillbaka den igen.
Livet är för kort för att ni ska stressa med att bli stora.
Åk till Neverland o stanna där ett tag för i helvete!
See You Next Time
