crawlingback

Har inte visat känslor på bra länge, har hållt dom undan gömda ganska väl, men nån gång ibland så får jag mig en rejäl käftsmäll och allt faller mitt framför fötterna på mig.

En sån käftsmäll fick jag mig för cirka två veckor sen,hörde hans röst eka imitt huvud och insåg att de va över. Allt är som bortblåst, aldrig igen skulle jag få titta i hans grön/blåa ögon och aldrig mer skulle jag kunna vända mig till honom för stöd.
Jag hade förstört allt och de fanns ingen återvändo, inget som kunde ta tillbaka de jag gjort.
Jag föll, föll djupt ner i känsloträsket, tårarna föll utan tecken på att sluta, jag bröt ihop.
Försökte ta mig till badrummet men benen orkade inte bära mig, kröp ihop i foster ställning på golvet och bara grät.
Förstod inte alla dessa känslor som bara svämmade över mig.
Han fick inte vara borta, de fick inte vara på riktigt...

Så ibland då eftersom jag försöker vara känslokall så kommer de dagar då allt bara går sönder.
Då nånting dyker upp som slår sönder allt jag försökt bygga upp..

Idag var en sån dag då tankarna snurrade, då depp känslorna gjorde sig hörda.
Jag tillät mig att känna saknad, vilket inte är bra.
Och så fort jag släppte in den känslan så kom glädje,sorg,lycka & kärlek straxt efter.
Vilket gjorde att jag blev deppig..
För jag kände en enorm saknad och inte saknad som i kärlek bara saknad.
Och självklart va de en speciell människa som dök upp i denna saknad vilket inte heller är bra.
Men jag saknar personen nå grovt, vet inte varför men han e bara ett lyckorus för mig.
Fick kommentaren av en vän idag :
"Är de verkligen värt att lägga ner så mycket energi på honom, så som han beter sig"
Och nej förmodligen inte...
Förmodligen har alla rätt, men ni ser inte de jag ser.
Så idag har varit en dag där jag låtit känslorna ta över,
imorgon går jag in i min bubbla igen och tar fram mitt care face.

See You Next Time