Man känner i magen när de är dags för en förändring. Hur mkt man än stretar emot, man sparkar och slåss och vill inte. Men man vet att de är de enda rätta.
Jag känner nu att jag står i en återvändsgränd, men de öppnades ett fönster. Jag stretar emot för att klättra ut genom fönstret, försöker med alla medel hitta en annan väg. Men min magkänsla säger att de är lönlöst.
Öppnar mig för tanken va som kan finnas bakom fönstret, vilka möjligheter som finns att bygga på där.
De tar emot återigen men jag är tvungen för att rädda mig själv.
Tvungen att se från andra vinklar, i två år har jag kämpat i alla väder, kämpat för att överleva och jag har med nöd och näppe klarat mig. Men nu börjar en ny sida skrivas och jag är inte så säker på att jag kommer klara att skriva klart den om inte denna förändring görs.
En klump i magen, ett tryck i bröstet, en ständig stress som tar sönder mig inifrån. Utåt ser ingen hur detta äter upp mig. Men jag står nu på tå och tjuvkikar ut genom fönstret.
Kanske är de min bästa utväg just nu, kanske kommer de något bra utav detta.
Tittar bort, eller borde jag kämpa lite till, eller har jag kämpat tillräckligt i mitt liv?
Sätter mig ner, ritar i gruset, återvändsgränd framför mig med ett litet fönster som står på glänt.
Och ändå tvekar jag...
Utseendet är de som formar samhället idag.
Man måste se ut på ett visst sätt, klä sig på ett visst sätt för att accepteras av samhället.
Jag har precis suttit o spenderat senaste timmen på en blogg
jag ångrade mig att jag gick in på överhuvudtaget.
För när jag tittade på migsjälv i spegelbilden som visades i fönstret
så högg de till i hjärtat på mig.
Jag kommer aldrig någonsin kunna se ut som idealet,
jag kommer aldrig kunna se ut som tjejerna i tidningarna.
Alla är vi uppbyggda på olika vis, med breda axlar eller breda höfter.
Och jag säger alltid att jag trivs med mina former,
och de gör jag förvisso till viss del.
Jag har ändå gått ner 35 kilo, men idag vill jag bara vara smal,
jag kommer aldrig någonsin kunna se ut som min syster
som enligt mig har en perfekt kropp.
Ord som sen länge har fallit i glömska ploppar upp i huvudet som krokusar
"du kan inte bara tänka på ditt ansikte, kroppen då?"
Kan någon älska mig, när jag inte älskar mig själv?
Jag blir så arg, jag blir så arg att jag ens tänker i dessa banor!
För jag om någon ser bortom vikten, men idag är jag svag,
viker mig för samhällets hårda ord.
För två år sedan sökte jag till Biggest Loser,
jag var trött på att bära den börda jag gjorde.
Men jag vägde förmodligen "för lite" , om man kan kalla 112 kilo för lite..
De finns dagar då jag accepterar hur jag ser ut, tycker att jag är vacker,
andra dagar not so much.
Detta är förmodligen bara ett svagt ögonblick, för jag är egentligen stark,
men jag föll för frestelsen av att se ut på ett annat vis.
Idag kommer jag undvika speglar, för idag kommer de inte göra mig gott.
Imorgon kanske jag ser mig själv igen
och acceptera de faktum att jag inte behöver vara som alla andra för att vara vacker.
Och detta handlar endast om hur jag ser på mig själv idag,
inget annat, jag har inga problem med hur andra ser ut.
De är bara min självkänsla som nådde botten, men alla har väl såna dagar också.
