Dead End
Man känner i magen när de är dags för en förändring. Hur mkt man än stretar emot, man sparkar och slåss och vill inte. Men man vet att de är de enda rätta.
Jag känner nu att jag står i en återvändsgränd, men de öppnades ett fönster. Jag stretar emot för att klättra ut genom fönstret, försöker med alla medel hitta en annan väg. Men min magkänsla säger att de är lönlöst.
Öppnar mig för tanken va som kan finnas bakom fönstret, vilka möjligheter som finns att bygga på där.
De tar emot återigen men jag är tvungen för att rädda mig själv.
Tvungen att se från andra vinklar, i två år har jag kämpat i alla väder, kämpat för att överleva och jag har med nöd och näppe klarat mig. Men nu börjar en ny sida skrivas och jag är inte så säker på att jag kommer klara att skriva klart den om inte denna förändring görs.
En klump i magen, ett tryck i bröstet, en ständig stress som tar sönder mig inifrån. Utåt ser ingen hur detta äter upp mig. Men jag står nu på tå och tjuvkikar ut genom fönstret.
Kanske är de min bästa utväg just nu, kanske kommer de något bra utav detta.
Tittar bort, eller borde jag kämpa lite till, eller har jag kämpat tillräckligt i mitt liv?
Sätter mig ner, ritar i gruset, återvändsgränd framför mig med ett litet fönster som står på glänt.
Och ändå tvekar jag...
