Skeletons in the closet
Hela världen gungar, men det kan bara bli bättre nu.
Men på senaste tiden har jag varit rastlös och inte fått någon ro i själen.
Pratade med min polska prinsessa om detta igår och insåg ett och annat.
Jag kan inte sitta still, jag vill inte vara hemma och "ta det lungt", jag vill hela tiden ha sällskap. Varje gång när jag är påväg hem på bussen så börjar jag kolla om folk vill hitta på något o då har jag liksom inte ens kommit hem från jobbet än. Det slutar med att jag springer in i lägenheten byter om och tar bussen till den jag ska träffa. Eller så bjuder jag över någon och dricker kaffe, jag har inte haft en lugn stund på över 3 veckor.
När jag väl kommer hem på en söndag då man faktiskt ska ta det lungt så får jag lite halv panik, så jag springer runt o storstädar, fixar o donar så jag slipper sätta mig ner.
Anledningen till detta damp beteende är nog för att jag vill inte sätta mig ner o slappna av för då går min hjärna i hundranitti. Då börjar jag tänka o blir ledsen och depp, och jag vill inte vara så nå mer. Alla tankar som jag egentligen borde ta tag i har jag lagt bakom mig o försöker hålla dom på tillräckligt långt avstånd genom att hela tiden hålla mig sysselsatt.
Elin säger att det strålar glädje om mig och att alla i min närhet ser detta, och ja det är så sant jag har inte mått såhär bra som jag gör nu på säker 22år, jag älskar att lyckan sipprar fram och jag skrattar och ler konstant hela tiden. Men nångång måste jag ta tag i mina skelett i gaderoben för dom håller mig hela tiden tillbaka, lägger sig som en skugga.
Jag har också bestämt mig för att lägga ner allt som har med killar o göra, gör mig av med alla känslor and just go with the flow. Tar allt som det kommer, sluta spekulera o analysera, nu får de vara nog me de.
Jag kommer ordagrant flyta med, kolla läget, göra som jag känner fört och skita i känslor.
På fredag så går jag på semester och det bästa med det är att Elin går samtidigt! <3
See You Next Time
Men på senaste tiden har jag varit rastlös och inte fått någon ro i själen.
Pratade med min polska prinsessa om detta igår och insåg ett och annat.
Jag kan inte sitta still, jag vill inte vara hemma och "ta det lungt", jag vill hela tiden ha sällskap. Varje gång när jag är påväg hem på bussen så börjar jag kolla om folk vill hitta på något o då har jag liksom inte ens kommit hem från jobbet än. Det slutar med att jag springer in i lägenheten byter om och tar bussen till den jag ska träffa. Eller så bjuder jag över någon och dricker kaffe, jag har inte haft en lugn stund på över 3 veckor.
När jag väl kommer hem på en söndag då man faktiskt ska ta det lungt så får jag lite halv panik, så jag springer runt o storstädar, fixar o donar så jag slipper sätta mig ner.
Anledningen till detta damp beteende är nog för att jag vill inte sätta mig ner o slappna av för då går min hjärna i hundranitti. Då börjar jag tänka o blir ledsen och depp, och jag vill inte vara så nå mer. Alla tankar som jag egentligen borde ta tag i har jag lagt bakom mig o försöker hålla dom på tillräckligt långt avstånd genom att hela tiden hålla mig sysselsatt.
Elin säger att det strålar glädje om mig och att alla i min närhet ser detta, och ja det är så sant jag har inte mått såhär bra som jag gör nu på säker 22år, jag älskar att lyckan sipprar fram och jag skrattar och ler konstant hela tiden. Men nångång måste jag ta tag i mina skelett i gaderoben för dom håller mig hela tiden tillbaka, lägger sig som en skugga.
Jag har också bestämt mig för att lägga ner allt som har med killar o göra, gör mig av med alla känslor and just go with the flow. Tar allt som det kommer, sluta spekulera o analysera, nu får de vara nog me de.
Jag kommer ordagrant flyta med, kolla läget, göra som jag känner fört och skita i känslor.
På fredag så går jag på semester och det bästa med det är att Elin går samtidigt! <3
See You Next Time
