Onödigt Gråtande
Tårarna bara rinner, rinner lätt på kinden men slår tungt mot marken, tunga av all skit..
Jag bryter ihop, bara gråter, släpper alla spärrar... Huvudet dunkar... De som triggade igång detta gråtanfall va ett samtal me min underbara Gela.. Sen ett sms där de stog "Kom ihåg att jag älskar dig".. Jag har saknat den människan så de gör ont, när hon va borta ur mitt liv va de så tomt. Och den människan kan vara så äckligt ärlig, hon säger va som är sant , sen att de låter illa de e en annan femma. Och jag insåg att de kanske är mig de e fel på o ingen annan.
Jag kanske har en mega mur runt mig som jag omedvetet byggt upp o nu vet jag inte hur jag ska riva den...
Tårarna rinner hejdlöst, va ska jag ta mig till? Hur ska jag gå tillväga? De finns fler som har sagt detta om min mur, att jag bara stöter ifrån mig människor o skyller på att felet ligger hos dom. Kanske ligger felet hos mig, kanske är de jag som stänger min säkerhetsdörr o låser alla 17 säkerhetslås. Jag är som en öppen bok, men när de kommer till vissa kategorier i mitt liv så är de LÅST.
Är de jag som stöter bort omedvetet? Sårar jag mig själv?
Genom att överanalysera minsta lilla grej så glömmer jag dom bra stunderna, de uppenbara... Tänker bara på de som gör mig förvirrad, men dom uppenbara små grejerna försvinner så lätt i denna ovishet.
Jag e så jävla rädd att släppa in nån på livet, för dom ggr jag har gjort de så har dom huggt mig i ryggen. Och då pratar jag både om killar & såkallade vänner. Är de så konstigt att jag skyddar mig själv me alla medel som finns?
Nu känns de bättre, tårarna har slutat rinna förtillfället, men har en stor klump i halsen.. Jag mår nog inge bra, måste nog rannsaka mig själv, alla bryter väl ihop ibland?
Jag bryter ihop, bara gråter, släpper alla spärrar... Huvudet dunkar... De som triggade igång detta gråtanfall va ett samtal me min underbara Gela.. Sen ett sms där de stog "Kom ihåg att jag älskar dig".. Jag har saknat den människan så de gör ont, när hon va borta ur mitt liv va de så tomt. Och den människan kan vara så äckligt ärlig, hon säger va som är sant , sen att de låter illa de e en annan femma. Och jag insåg att de kanske är mig de e fel på o ingen annan.
Jag kanske har en mega mur runt mig som jag omedvetet byggt upp o nu vet jag inte hur jag ska riva den...
Tårarna rinner hejdlöst, va ska jag ta mig till? Hur ska jag gå tillväga? De finns fler som har sagt detta om min mur, att jag bara stöter ifrån mig människor o skyller på att felet ligger hos dom. Kanske ligger felet hos mig, kanske är de jag som stänger min säkerhetsdörr o låser alla 17 säkerhetslås. Jag är som en öppen bok, men när de kommer till vissa kategorier i mitt liv så är de LÅST.
Är de jag som stöter bort omedvetet? Sårar jag mig själv?
Genom att överanalysera minsta lilla grej så glömmer jag dom bra stunderna, de uppenbara... Tänker bara på de som gör mig förvirrad, men dom uppenbara små grejerna försvinner så lätt i denna ovishet.
Jag e så jävla rädd att släppa in nån på livet, för dom ggr jag har gjort de så har dom huggt mig i ryggen. Och då pratar jag både om killar & såkallade vänner. Är de så konstigt att jag skyddar mig själv me alla medel som finns?
Nu känns de bättre, tårarna har slutat rinna förtillfället, men har en stor klump i halsen.. Jag mår nog inge bra, måste nog rannsaka mig själv, alla bryter väl ihop ibland?
Kommentera här och gör mig glad
Trackback
