Autumn
Sitter invirad i en filt ute på balkongen, fryser lite om fötterna, men de e okej. Laptopen har jag satt stadigt i mitt knä o jag känner inspiration. Musiken flödar i mina öron, idag är en bra dag. Tittar upp från skärmen, tittar ut över balkongräcket , ingen fin utsikt direkt, ett tre våningshus står mitt ivägen. Men jag ser trädkronorna från dom förr så fina körsbärsträden. Nu lyser dom inte rosa nu skiftar dom i gult,rött o grönt.... Hösten är här.... Känner behovet av närhet, närhet från nån man håller kär, e de höstens fel? Nu när mörkret faller så vill man bara mysa o känna värmen...Jag söker värme i detta höstmörker... Men frågan e om jag inte alltid har sökt värme, vare sig de e sommar,höst eller vinter. Jag söker ständigt värme o bekräftelse, hur kommer de sig?
Molnen ligger tungt o svävar på himlen, de känns som att regnet kommer dra in snart. Mörka moln som svävar så lätt där uppe, men ändå ser dom så tunga och ledsna ut. Molnen är ungefär som vi människor , skiftar skepnad för hur dom känner sig. Mörka o tunga, så som vi känner oss vissa ggr , grå o eländiga... Vita o lätta, påväg att spricka upp till en klar blå himmel, så som vi känner oss när vi mår riktigt bra...Röken sipprar ut från mungipan, grå o eländig, den röken gör så stor skada men ändå är de min vardag, har ständigt röken mellan mina fingrar, varför inte sluta när man vet hur farligt de är? Varför gör man saker fast man har fakta på efterföljderna? Varför sitter jag här barfota när jag vet att de e en stor risk att jag kan bli riktigt förkyld? Varför går jag inte ner i vikt när jag vet att mina knän kommer pajja, och att min kropp kommer kolapsa. Varför gör man ingenting åt de förän de nästan e försent?! Ligger de i våran natur eller bara i min? Trädkronorna gungar till vinden, gula löv faller stilla till marken, dom faller från sin moder, men till våren kommer dom tillbaka som små knoppar och slår ut till vackra rosa blommor...Borde jag också kanske lämna min mor... För de är i princip samma sak, man lämnar boet men man finns alltid kvar, man bryter aldrig helt (förhoppningsvis). Man bara slår sig fri tills nästa gång man ses.. Tänder en ny, låter den vila mellan mina fingrar, känner hur alla ord går om varandra i huvudet, låter musiken dunka i huvudet låter den svepa me mig in i de okända..Tänker på om de nånsin kommer bli min tur att bli lycklig ( förstå mig inte fel , jag e lycklig för de mesta) men jag menar med nån annan, få känna sig speciell. Jag vet att jag har vänner som älskar mig men jag vill ha den där kärleken som får en att sväva på moln..Som får mig att känna lycka bara av att höra honom andas..De mina vänner har fått uppleva, tro mig jag har upplevt de men inte frpn den andra personens sida... Olycklig kärlek är en av dom mesta smärtsamma saker som finns, att älska men aldrig bli älskad tillbaka..Ibland undrar jag om man ska ändra sitt utseende, men jag vill bli älskad för den jag är inte den jag kan vara..Kylan kryper sig in under filten jag ryser till..Ett helt naket träd står o visar vid husets kant..Ibland känner jag mig så naken o ensam, precis som de trädet, inga blad som täcker en på utsidan. Bara grenar som spretar ut, alla ser rakt in på en...Ljuset försöker leta sig in mellan molnen, solen lyser på mig...
Hösten är här, den e verkligen här...
See You Next Time
Molnen ligger tungt o svävar på himlen, de känns som att regnet kommer dra in snart. Mörka moln som svävar så lätt där uppe, men ändå ser dom så tunga och ledsna ut. Molnen är ungefär som vi människor , skiftar skepnad för hur dom känner sig. Mörka o tunga, så som vi känner oss vissa ggr , grå o eländiga... Vita o lätta, påväg att spricka upp till en klar blå himmel, så som vi känner oss när vi mår riktigt bra...Röken sipprar ut från mungipan, grå o eländig, den röken gör så stor skada men ändå är de min vardag, har ständigt röken mellan mina fingrar, varför inte sluta när man vet hur farligt de är? Varför gör man saker fast man har fakta på efterföljderna? Varför sitter jag här barfota när jag vet att de e en stor risk att jag kan bli riktigt förkyld? Varför går jag inte ner i vikt när jag vet att mina knän kommer pajja, och att min kropp kommer kolapsa. Varför gör man ingenting åt de förän de nästan e försent?! Ligger de i våran natur eller bara i min? Trädkronorna gungar till vinden, gula löv faller stilla till marken, dom faller från sin moder, men till våren kommer dom tillbaka som små knoppar och slår ut till vackra rosa blommor...Borde jag också kanske lämna min mor... För de är i princip samma sak, man lämnar boet men man finns alltid kvar, man bryter aldrig helt (förhoppningsvis). Man bara slår sig fri tills nästa gång man ses.. Tänder en ny, låter den vila mellan mina fingrar, känner hur alla ord går om varandra i huvudet, låter musiken dunka i huvudet låter den svepa me mig in i de okända..Tänker på om de nånsin kommer bli min tur att bli lycklig ( förstå mig inte fel , jag e lycklig för de mesta) men jag menar med nån annan, få känna sig speciell. Jag vet att jag har vänner som älskar mig men jag vill ha den där kärleken som får en att sväva på moln..Som får mig att känna lycka bara av att höra honom andas..De mina vänner har fått uppleva, tro mig jag har upplevt de men inte frpn den andra personens sida... Olycklig kärlek är en av dom mesta smärtsamma saker som finns, att älska men aldrig bli älskad tillbaka..Ibland undrar jag om man ska ändra sitt utseende, men jag vill bli älskad för den jag är inte den jag kan vara..Kylan kryper sig in under filten jag ryser till..Ett helt naket träd står o visar vid husets kant..Ibland känner jag mig så naken o ensam, precis som de trädet, inga blad som täcker en på utsidan. Bara grenar som spretar ut, alla ser rakt in på en...Ljuset försöker leta sig in mellan molnen, solen lyser på mig...
Hösten är här, den e verkligen här...
See You Next Time
Kommentera här och gör mig glad
Trackback
