crawlingback

Ibland känns allt så meningslöst, känns som att när allt börjar falla på plats så är det någonting som går sönder. Man får aldrig må helt bra, man får aldrig känna att nu jävlar går de faktiskt bra,
för när första tendensen till den känslan kommer så rasar muren och monstrena tar sig igenom.

Jag vill att de ska börja gå bra nu, jag vill börja leva mitt liv, börja få saker på rätt plats.
Jag vill köpa en etta i Västerhaninge, jag vill känna mig någolunda ekonomiskt oberoende, jag vill bli älskad för den jag är.
JAG VILL KÄNNA LYCKAN ATT JAG FAKTISKT HAR DET GANSKA BRA.

Dagarna rullar förbi, men det känns som att jag står fastgjuten i marken. Kommer ingen vart, frusen i tiden.
Jag ser knappt något mål längre, jag bara rycker på axlarna, vill inte prata om det.
Försöker slingra mig när folk frågar, för jag vet inte själv. Jag får ångest när folk frågar om framtiden,
om ett år, om tio år.
Jag har ingen jävla aning, för jag försöker överleva dagen. Ta mig igenom denna vecka med allt som slängs i ansiktet på mig, hur ska jag då veta vad jag vill göra om ett år.

Jag har önskningar, men det känns som att dom är långt utom räckhåll just nu, kan knappt se dom..
Kommer jag nånsin nå dom?


Feeling broken
Barely holding on
But there’s just something so strong
Somewhere inside me
And I am down but I’ll get up again
Don’t count me out just yet

I’ve been brought down to my knees
And I’ve been pushed way past the point of breaking
But I can take it
I’ll be back
Back on my feet
This is far from over
You haven’t seen the last of me