crawlingback

De typ kändes i bröstet, de tryckte till, kan inte beskriva känslan
och jag kan inte förklara varför jag kände den heller.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta informationen, sög lite på karamellen, ville jag veta?
Varför frågade jag? Varför undrade jag överhuvudtaget? Varför bryr jag mig?

Tankarna cirkulerar i huvudet, varför denna dragning, varför denna nedstämda reaktion...
Släppte dock det nedstämda hyfsat fort men tankarna har inte gett upp...

Varför bryr jag mig ens?

Jag har värre saker att ta itu med och ändå hakar jag upp mig på en sån här skit sak..

Livet håller på att glida mig ur händerna, ingen kontroll längre.
Varenda minut under dygnet går min hjärna på högvarv för att komma på en lösning,
en lösning så jag kan rädda mig själv ur denna situation,
men hur jag än vänder och vrider så verkar de inte gå denna gång..

Allt detta runt omkring gör också att mat inte längre är prio ett, återigen..

Försöker dölja min ångest med ett leende,
försöker dölja mina söndergråtna kinder med puder...
Försöker dölja min trasiga själ med ett helt yttre.