Dont judge me

Jag har alltid fått sätta upp en gard, skydda mig själv in i de sista.
De har blivit en överlevnad för mig, för att skydda de sista bra som finns kvar i mig.

Händer de nå bra så skakar jag bort de, slänger en onödig kommentar..
För många ggr de har hänt nått bra så har de gått åt helvete,
och släpper jag in för mkt av de goda och blir för glad
så smakar besvikelsen jävligt illa i munnen..

Och för att inte bli besviken så jag sitter i tårar så försöker jag stänga av...
En försvarsmekanism som har funnits där sen jag va liten..

Döm mig inte för min trasighet, tiderna är tuffa
Döm mig istället för att jag kämpar mig igenom varje dag me huvudet högt!

Kommentera här och gör mig glad

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0