crawlingback

Vi alla går längs knöliga gator, upp och ner sträcker sig vägen vi ska vandra.
Ibland dyker de upp hinder, hinder som är för höga att hoppa över.
Hinder vi på något sätt måste avlägsna, mycket blod svett & tårar har slösats och mycket tid som vi kunde ha lagt på något viktigare.
Tid är egentligen allt vi har, tid som inte är självklar men som vi tar föregivet.
För få timmar på dygnet gör att stress är vardag men vi behåller lugnet.
Stress att växa upp, att stadga sig, att göra nånting vettigt av livet.
Men ändå får vi inte ha bråttom, även fast vi knuffas framåt under pistolhot.
Dagarna passerar i en enda röra, och ibland är de svårt att konstatera vilken dag de är.
De är svårt att koncentrera sig, veta vad som komma skall.
Och dessa hinder blir bara högre med åren, man har nu lärt sig att undvika dom på lättaste möjliga sätt.
Fråga mig inte hur vi gör, lätt är de inte men vi hittar den "lättaste" vägen av de svåraste.
Livet är en dimma som emellanåt klarnar, men som sen tätnar och blir tjockare än någonsin.
Med händerna utsträckta i ett tafatt försök att söka sig framåt.
Känna sig för i livet, känna sig fram som en blind.
För alla är vi blinda i slutändan, och alla snubblar och staplar vi fram.
Vi snubblar för människor, och försöker stapla vidare med ihoptejpade hjärtan.
Barfota på gator av glasskärvor.