crawlingback

I'm forever blowing bubbles, pretty bubbles in the air, they fly so high

Vi diskuterade, hamnade i en bubbla vi inte riktigt kan förstå oss på.
Nackdelar ligger högre än fördelar men ändå kan vi inte riktigt acceptera de faktum att de är så fel de kan bli.

För dessa få fördelar ligger tyngre av någon konstig anledning.

Vi vet att de finns fler nackdelar än fördelar men kan ändå inte släppa tankarna som leker tafatt i våra huvuden.

Helt sjukt att man kan sitta o säga till sig själv och vara fullt medveten om hur fel de är men ändå hänga kvar.
Och på något vrickat vis börja acceptera nackdelarna som man så länge tyckt illa om.

Nackdelar som hade fått vem som helst att vända på klacken och gå,

får nu oss att stanna på samma punkt och trampa.

 

Frågar sig själv vad problemet är, varför resonemanget inte håller längre.

Vill ju inte stå här och känna hur hjärtat slår hårdare,

vill inte känna den beska smaken av svartsjuka sprida sig på tungan.
En situation har uppstått, och ett vägskäl syns i horisonten, stup eller rak stig.

Varför lockar stupet (de negativa) så mycket för?
Hur kommer de sig att vi inte kan gå vidare och släppa dessa negativa energier och söka oss till de positiva.
Vi förtjänar bättre än att sätta oss i en situation som vi vet i slutändan kommer leda till vulkanutbrott.

Vi förtjänar bättre än så. Men ändå så är valet svårare än väntat.

 

Försöker krypa tillbaka i bubblan, gömma o glömma.

Men blir ständigt påmind om dessa energier,

försöker söka nya men dessa gamla tankar leker fortfarande tafatt i huvudet och förpestar allt den rör vid.
Vill fly, rädda de som finns kvar, men för svag för att röra sig.

Hjärtat pumpar för hårt och benen lyder inte min vilja.
Eller gör den det? Är det därför vi inte rör oss,

för att vi innerst inne inte vill vara någon annanstans än där vi just är, just nu...