w h y ?
Ordet "varför" som så ofta dyker upp i olika sammanhang och meningar.
Man frågar varför, för de finns alltid en grundläggande tanke till varför man tycker eller tänker på ett visst vis. Eller varför man gör nånting som man faktiskt inte borde.
Till ordet "varför" finns de alltid en anledning, en anledning som får en att faktiskt göra som man gör.
Frågevis kan man kallas när man frågar varför de är på ett eller annat vis.
Man frågar varför, för de finns alltid en grundläggande tanke till varför man tycker eller tänker på ett visst vis. Eller varför man gör nånting som man faktiskt inte borde.
Till ordet "varför" finns de alltid en anledning, en anledning som får en att faktiskt göra som man gör.
Frågevis kan man kallas när man frågar varför de är på ett eller annat vis.
Man kan ses som nyfiken eller att man stoppar näsan i blöt.
Men många gånger vill man bara ärligt veta VARFÖR, varför gör personen i fråga så som den gör.
Men många gånger vill man bara ärligt veta VARFÖR, varför gör personen i fråga så som den gör.
Man vill veta den grundläggande anledningen och ett "därför" till svar duger inte i de sammanhanget.
Eller ett svar som "jag vill inte" eller "jag kan inte" kan bli förvirrande då nästa "varför" dyker upp.
"Varför vill du inte?"
Min hjärna fungerar iallafall så, att ett svar ofta kan leda till en ny fråga, många gånger håller man tyst och "nöjer" sig med de svar man fick, men frågorna fortsätter ändå att cirkulera i huvudet.
Kalla mig frågvis, men för att undvika mina spekulationer o analyseringar så frågar jag hellre en extra gång.
Detta kan dock många gånger leda till disskutioner och irritation, då personen i fråga inte känner sig redo att tala om anledningen till min "varför-fråga" och de förstår jag till viss del.
Men när man känner att de är nånting som inte stämmer med svaret personen i fråga gett mig så finns de ingen annan utväg än att fråga igen pånytt.
Och nu pratar jag inte om människor man träffat en gång på stan, jag pratar om människor som står en nära, som man faktiskt har en relation till. Då tycker jag att ett ärligt svar är de minsta man kan begära.
Min hjärna fungerar iallafall så, att ett svar ofta kan leda till en ny fråga, många gånger håller man tyst och "nöjer" sig med de svar man fick, men frågorna fortsätter ändå att cirkulera i huvudet.
Kalla mig frågvis, men för att undvika mina spekulationer o analyseringar så frågar jag hellre en extra gång.
Detta kan dock många gånger leda till disskutioner och irritation, då personen i fråga inte känner sig redo att tala om anledningen till min "varför-fråga" och de förstår jag till viss del.
Men när man känner att de är nånting som inte stämmer med svaret personen i fråga gett mig så finns de ingen annan utväg än att fråga igen pånytt.
Och nu pratar jag inte om människor man träffat en gång på stan, jag pratar om människor som står en nära, som man faktiskt har en relation till. Då tycker jag att ett ärligt svar är de minsta man kan begära.
Eller förklara på ett enkelt sätt varför man inte vill tala om anledningen till ens svar.
De är inte så svårt att vara ärlig, eller är de det?
Varför undvika frågan o svara svävande för att sen säga att de finns en anledning men som inte är värd att disskuteras just i denna stund.
Med de svaret blir jag ännu mer förvirrad o nyfiken till anledningen, till varför personen har ett mer annorlunda beteende nu än innan.
Jag kan älta detta fram o tillbaka tills jag däckar på tangentbordet, för min hjärna sover aldrig.
De är inte så svårt att vara ärlig, eller är de det?
Varför undvika frågan o svara svävande för att sen säga att de finns en anledning men som inte är värd att disskuteras just i denna stund.
Med de svaret blir jag ännu mer förvirrad o nyfiken till anledningen, till varför personen har ett mer annorlunda beteende nu än innan.
Jag kan älta detta fram o tillbaka tills jag däckar på tangentbordet, för min hjärna sover aldrig.
Trots att min hjärna redan borde vara full med onödigt skit så kan såna här småsaker göra mig tokig!
Ciao
Ciao
Kommentera här och gör mig glad
Trackback
