Life
Livet, en bergodalbana som går alldeles för fort.
En karusell som känns så trygg men som kan lura dig.
Ridån sänks ner framför dig och leken är slut.
Vuxenlivet är en promenad på glödande kål.
Allt kan ta slut snabbare än en blinkning,
och ett mörker lägger sig över en.
Som ett tungt moln, en börda på dina axlar,
försöka stå stadigt trots att knäna viker sig.
När livet slår dig i ansiktet, testar dina gränser,
kastar förluster & bortgångar framför fötterna på dig.
När livet leker sin lek trots att du slutat leka, försök då stå stadigt,
försök kämpa vidare, fortsätt gå framåt.
Tårarna pressar sig fram, en sorg som fyller hela bröstet,
låt aldrig ljuset lämna dig.
De är så lätt att låta sorgen ta över,
stiga en åt huvudet, sluka dig hel.
Alla frågor som går om varandra,
men den starkaste, VARFÖR?
Det finns inga svar, de finns inga förklaringar, bara nya frågor.
Men du måste hålla huvudet ovanför ytan,
fortsätt simma, fortsätt kriga.
För även om livet känns orättvist så är vi maktlösa i hur de slutar.
Vi kan bara kipa efter andan
& stödja oss på dem som håller oss om ryggen.
Vara starka för dom som inte har styrkan kvar,
finnas där för dom där ljuset försvunnit.
Dela med oss av de lilla ljus vi själva har,
för tillsammans blir vi starkare.
Lev på hoppet, för hoppet är de sista som lämnar oss.
(Detta inlägg är tillägnat någon)
Kommentera här och gör mig glad
Trackback
