smothered by thoughts

Ensamheten, i slutändan står vi alla ensamma, ensamma i valen vi gör.
För de är alltid du själv som måste ta besluten,
även om människorna i ditt liv har ett inflytande.
De finns ett mörker i alla, ett förflutet, en demon.
Och valen vi gör bestämmer om den demonen ska stanna i sin ask eller inte.
Men tyvärr väldigt ofta så tittar han fram,
bara för att påminna dig om vägen du en gång i tiden valde.
 
De finns så mkt man ångrar med tiden,
så mkt som man vill göra ogjort, men som blir ett skelett i garderoben.
När hjärtat har ett så starkt inflytnade på hjärnan,
att de känns som att man ska bli tokig.
När man vill så mkt, man vill med hela kroppen,
men man stoppar sigsjälv.
 
Försöker att inte kväva personerna runt omkring,
men samtidigt så drunknar man i sigsjälv.
En kamp mot sigsjälv som inte verkar ha något slut.
Analysering i huvudet pågår dygnet runt,
utmattar varenda centimeter av kroppen.
Rädslan för en ensamhet förpestar sinnet,
rädslan för sigsjälv, rädslan för vad som komma skall.
 
Har ni någonsin känt en sån förvirring över en situation,
människa eller tillstånd att ni bara vill gröpa ur ert huvud å lägga hjärnan i en låda?
Bara låta tankarna vila en pytteliten stund,
för dom vänder ut & in på dig?
Stressen som känns medfödd, händer som skakar och sliter i håret,
ben som vankar fram å tillbaka i rummet.
Inget lugn, har den lämnat denna kropp?
Vart är lugnet som medför ett välbehag.
När man väl fått smak på de så vill man bara ha mer,
och smaken var ljuvlig,
ge tillbaka smaken å känslan av ett lugn som aldrig tidigigare känts.
Ett lyckorus som genomborrade hela kroppen från topp till tå.
 
 
 

Kommentera här och gör mig glad

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0