escape from the truth
Vändningar, livets sätt att jävlas med dig.
Snabba vändningar som rubbar hela din verklighet.
Snabba vändningar som rubbar hela din verklighet.
Som ger känslan av att stå vid kanten av ett stup och viljan att falla ner mot ingentinget.
Ingentinget låter som en skön känsla, allting bara försvinner, ärren utplånas.
Ett ingenting som fyller en med ro.
Ett ingenting som fyller en med ro.
Men livet kastar inte mer på dig än vad du klarar av sägs de, även fast allt känns hopplöst.
I en ny era tar vi oss tillbaka starkare än någonsin,
med fötterna tyngre mot marken och huvudet högre än någonsin förr.
med fötterna tyngre mot marken och huvudet högre än någonsin förr.
Men mitt i allt elände så känns de som en dröm i horisonten
som solnedgången tar med sig ner.
Ett tidigare liv kommer ikapp en,
är de dags att falla tillbaka i gamla vanor eller går de att skaffa nya.
är de dags att falla tillbaka i gamla vanor eller går de att skaffa nya.
Kan man ändra hur man en gång varit, hur folk ser på en.
Kan man ändra ett beetende som sitter så djupt.
Kan man ändra ett beetende som sitter så djupt.
Livet.. ja juste..
Ångesten och rädslan för ensamheten som alltid kom krypandes dagen efter,
den andra dagen som man inte ens tänkt på den första dagen.
Ångesten och rädslan för ensamheten som alltid kom krypandes dagen efter,
den andra dagen som man inte ens tänkt på den första dagen.
Alla dåliga val man gjort den första dagen
för att inte ens tänka på vad man var tvungen att stå för dag nummer två.
för att inte ens tänka på vad man var tvungen att stå för dag nummer två.
Skeletten i garderoben var de ja, som man aldrig rensar, som bara växer sig större,
skeletten som förr eller senare kommer tillbaka och hemsöker dig.
När verkligheten slår dig i ansiktet.
skeletten som förr eller senare kommer tillbaka och hemsöker dig.
När verkligheten slår dig i ansiktet.
Förändringar, vändningar, ingentinget, skeletten..
En trasig själs vardag, ärr som brister och blöder igen,
när man tafatt försöker tejpa ihop, hålla ihop sigsjälv.
när man tafatt försöker tejpa ihop, hålla ihop sigsjälv.
Som att springa ifrån sanningen, hoppas att den inte kommer ikapp.
För jag kommer springa tills de tar stopp.
Kommentera här och gör mig glad
Trackback
