a fool who hoped
Hur kan nånting som kändes så bra också kännas som att de försvinner?
Huvudet känns tjockt, som med bomull, fullt men tomt..
Allting flöt förbi så snabbt, en motorväg utan hastighetsgräns.
En känsla fyllde kroppen, en känsla som så länge varit förträngd.
Att smaka på den förbjudna frukten och sen handskas med förödelsen.
Alla är vi sårade och skadade, så när lyckan snuddar vid våra läppar slukar vi den hel.
Nästan så man vill skratta, skämmas över att man varit så naiv.
Ett nytt kapitel knackade på dörren, en storm drog in, satte hela världen i gungning.
Stirra sig blind in i ljuset från lampan, en tom blick,
inga demoner, bara en tomhet fyller tystnaden.
En ensam själ som slår sig fram,
väggar av betong och smutsig asfalt under sköra fötter.
Ben som burit en genom livet,som rest sig efter man fallit,
som hållt en uppe trots att huvudet gett upp för stunden.
Så många ggr tidigare som man stått vid samma vägskäl,
så många ggr man gör om samma sak utan att lära sig.
När man så gärna vill tro, hoppas, älska, blir älskad, synas, skratta..
När man vill nånting så mkt att de fräts bort mellan fingrarna.
En fyr som lyser upp och visar vägen till trygghet.
Att bli sedd utan att synas.
Never
Förtroenden som sviks om å om igen.
Blod som ska vara tjockare än vatten, späs nu ut.
En känsla av att bli förådd, huggen i ryggen återigen.
Baktalad och förnedrad i en ond cirkel utan slut.
När man ifrågasätter sin existens, varför inget man gör är rätt,
varför man aldrig kan bli accepterad för den man är.
Man försöker vara till lags, vara någon annan,vara sigsjälv, men inget är tillräckligt.
Har de någonsin varit tillräckligt? En känsla av svek rinner i ådrorna.
Ett helt liv där man försökt uppnå perfektion för att bli accepterad.
Stävat efter nånting som inte ens existerar i hopp om att bli sedd och bekräftad.
Lever på hoppet, men får benen bortsparkade varje gång för att man vill tro.
Cirkeln krymper, och de blir svårare att hålla sig ståendes.
De är ett falskt spel, ord skickas vidare, ord som sårar när de når fram.
Aldrig kunna uppnå de idealet som förväntades.
Ingenting duger, har aldrig gjort och kommer förmodligen aldrig göra.
cloudy
Uppe bland moln, svävar på vågor av luft.
Här uppe är allt klarblått och molnen ser ut som sockervadd, så fluffiga.
Här uppe är allt neutralt, mellan två världar, påväg till eller bort från.
Vinden fångar upp vingarna och allt lättar, svävar fritt.
Huvudet känns tungt till en början, ett tryck som ökar.
Sen tystnar demonerna, en tystnad som gör att de ekar.
Ett lugn sprider sig, faller in i en djup sömn.
Osammanhängande drömmar speglar sig i de undermetvetna.
De undermedvetna som så ofta spelar en ett spratt.
Som hittar på fantasier och skapar förhoppningar för något som inte ens existerar.
En illusion uppe bland molnen, en resa till en annan värld.
eyes deep as the sea
Ett bildspel, återupprepas, som en repig skiva..
Om å om igen..
Lägger all energi på självbehärskningen, försöker få kroppen att lyda.
Hjärnan hamnar i nån sorts trans, tunga andetag.
Vibrationer som går ut i fingertopparna.
En fråga lyckas tränga sig fram.
Hur!?
Men den drunknar snabbt i känslan som fyller rummet.
Luften känns tung, rummet känns tungt.
Ögonkast som får de att kännas som marken försvinner under ens fötterna.
Att falla hjälplöst utan att veta när de kommer ta stopp.
Alla sinnen stimuleras till max, synen, smaken, känseln, doften..
Klarvaken men i en annan dimesion,
Försöker att inte sväva men världen snurrar.
Oskyldiga möten fyllda med frustration.
Fyllda med nånting som inte kan förklaras med ord.
Orden räcker inte, orden sitter fast i halsen, i känslan, i tillståndet.
Rysningar leker kull över kroppen, får håret att resa sig i nacken.
När allt utanför försvinner, så fort läppar möts i en lek utan slut.
the cure
Säg mig varför?
Is i magen.
Ligga & stirra sig blind på ett vitt tak.
Försöka döda tankarna, när de kryper i hela kroppen.
Hjärtat pulserar alldeles för fort.
Tystnaden tränger sig in i märgen, som ett virus.
Ett virus som får tankarna att skrika.
Du är smärtan, lögnen & motgiftet.
Enda som hörs är regnet som smattrar mot de tunna glaset och rinner ner som tårar.
Tårar längs med kinden, droppar ner från hakan.
a fire inside
En eld inombords, en låga som tänts.
Nånting som så länge varit släckt, när en gnista uppenbarar sig.
Kylan försöker sänka mig men lågan i bröstet värmer mig innifrån å ut.
En lek som förvrider förvirringen till max.
Hur en lätt beröring kan få hela kroppen att stanna upp,
när man glömmer att andas.
När man med alla medel försöker stoppa sigsjälv från sigsjälv,
när känslan äter sig in.
Muren som man byggt upp är inte fullständig än,
inte hunnit reparera skadorna från tidigare skotthål.
Kanske är de bra?
Kanske tillåter de mig att öppna mig mer än vad jag annars hade gjort?
Hjälper eller stjälper?
En ångestkänsla kryper under huden,
att man öppnat sig för mkt.
Svårt att finna fokus, svårt att hålla en samlad profil,
för själen skriker så högt att demonerna i huvudet inte hörs.
Brinner upp innifrån, värmen stiger för fort.
Bilder från minnet spelas upp i huvudet, flashar framför ögonen.
När man ser sigsjälv från ett annat perspektiv.
Inspekterar sigsjälv, går igenom minnena.
Första helhjärtade skratten på lång tid,
ser in i sina egna ögon, och insikten fylls på.
Måste pausa denna bergodalbana utan att kliva av, bara stoppa lite.
Låt mig andas, låt mig fundera, låt mig tygla elden.
after rain
Hur är man känslomässigt involverad utan att vara känslomässigt involverad?
Vart sätter man gränsen, vart är början och vart är slutet.
Varje dag är en kamp mot sigsjälv,
en kamp med tankarna som lever sitt eget liv.
Men samtidigt känns livet så lätt,
som en fjäder leker i en sommar bris.
Andas in dofterna som kommer med våren,
ler mot solen med slutna ögon.
Efter regn kommer solsken sägs de,
och de är nånting vi alla försöker leva efter.
Efter allt mörker tittar snart ljuset in.
Men när man står i en mörk del av livet är de svårt att vara positiv,
svårt att tänka på en ljus framtid.
När livet känns som piskrapp över ryggen, när varje andetag gör ont,
när de känns som själen lämnat en.
De är då man distanserar sig från sigsjälv.
knock knock
En dimma har lagts sig över landet.
Ett tjockt moln som skymmer sikten.
Solen är ännu för svag för att tränga sig igenom.
Mörkret knackar på..
Ett par blåa ögon som tappat sin glöd, en tomhet speglar sig i hornhinnan.
En syn som får de att brännas i själen.
Djupet och gnistan som tidigare varit så intensiv i dessa ögon börjar snabbt avta.
Mörkret knackar på..
Dimman känns som rakblad mot huden, skapar djupa sår.
Barfota på en väg av glasskärvor, när en likgiltighet vaknar.
knack knack..
Life
Livet, en bergodalbana som går alldeles för fort.
En karusell som känns så trygg men som kan lura dig.
Ridån sänks ner framför dig och leken är slut.
Vuxenlivet är en promenad på glödande kål.
Allt kan ta slut snabbare än en blinkning,
och ett mörker lägger sig över en.
Som ett tungt moln, en börda på dina axlar,
försöka stå stadigt trots att knäna viker sig.
När livet slår dig i ansiktet, testar dina gränser,
kastar förluster & bortgångar framför fötterna på dig.
När livet leker sin lek trots att du slutat leka, försök då stå stadigt,
försök kämpa vidare, fortsätt gå framåt.
Tårarna pressar sig fram, en sorg som fyller hela bröstet,
låt aldrig ljuset lämna dig.
De är så lätt att låta sorgen ta över,
stiga en åt huvudet, sluka dig hel.
Alla frågor som går om varandra,
men den starkaste, VARFÖR?
Det finns inga svar, de finns inga förklaringar, bara nya frågor.
Men du måste hålla huvudet ovanför ytan,
fortsätt simma, fortsätt kriga.
För även om livet känns orättvist så är vi maktlösa i hur de slutar.
Vi kan bara kipa efter andan
& stödja oss på dem som håller oss om ryggen.
Vara starka för dom som inte har styrkan kvar,
finnas där för dom där ljuset försvunnit.
Dela med oss av de lilla ljus vi själva har,
för tillsammans blir vi starkare.
Lev på hoppet, för hoppet är de sista som lämnar oss.
(Detta inlägg är tillägnat någon)
Escape to a bubble
Att stoppa en pågående analys i huvudet,
eller hundra
Svårigheten att dämpa tankarna som leker kull.
När huvudet känns tomt men ändå överfullt,
kanske är de ekot som gör att de dundrar.
Varför trycker tårarna bakom ögonlocken,
varför bubblar känslorna över?
Livet känns som att åka inlines på en slingrig grusväg med brännässlor på sidorna.
Faller gör man & ont gör de,
men man reser sig igen,
fortsätter med svidande kropp
tills man faller igen.
Trädens sus dämpat dom pågående analyserna,
de känns tyst igen.
Som ett overkligt lugn.
Man skapar en illusion,
en bubbla att fly till.
För att fylla batterierna,
samla på sig nya energier.
Så fort bubblan spricker
& träden slutar sjunga så är man tillbaka.
Återigen försöka fokusera på målet,
försöka ignorera alla tankar som brottas,
försöka glömma tomheten.
Använda den nya energin
till att finna lugnet igen,
separera hjärta & hjärna.
smothered by thoughts
Ensamheten, i slutändan står vi alla ensamma, ensamma i valen vi gör.
För de är alltid du själv som måste ta besluten,
även om människorna i ditt liv har ett inflytande.
även om människorna i ditt liv har ett inflytande.
De finns ett mörker i alla, ett förflutet, en demon.
Och valen vi gör bestämmer om den demonen ska stanna i sin ask eller inte.
Och valen vi gör bestämmer om den demonen ska stanna i sin ask eller inte.
Men tyvärr väldigt ofta så tittar han fram,
bara för att påminna dig om vägen du en gång i tiden valde.
bara för att påminna dig om vägen du en gång i tiden valde.
De finns så mkt man ångrar med tiden,
så mkt som man vill göra ogjort, men som blir ett skelett i garderoben.
så mkt som man vill göra ogjort, men som blir ett skelett i garderoben.
När hjärtat har ett så starkt inflytnade på hjärnan,
att de känns som att man ska bli tokig.
att de känns som att man ska bli tokig.
När man vill så mkt, man vill med hela kroppen,
men man stoppar sigsjälv.
men man stoppar sigsjälv.
Försöker att inte kväva personerna runt omkring,
men samtidigt så drunknar man i sigsjälv.
men samtidigt så drunknar man i sigsjälv.
En kamp mot sigsjälv som inte verkar ha något slut.
Analysering i huvudet pågår dygnet runt,
utmattar varenda centimeter av kroppen.
utmattar varenda centimeter av kroppen.
Rädslan för en ensamhet förpestar sinnet,
rädslan för sigsjälv, rädslan för vad som komma skall.
rädslan för sigsjälv, rädslan för vad som komma skall.
Har ni någonsin känt en sån förvirring över en situation,
människa eller tillstånd att ni bara vill gröpa ur ert huvud å lägga hjärnan i en låda?
människa eller tillstånd att ni bara vill gröpa ur ert huvud å lägga hjärnan i en låda?
Bara låta tankarna vila en pytteliten stund,
för dom vänder ut & in på dig?
för dom vänder ut & in på dig?
Stressen som känns medfödd, händer som skakar och sliter i håret,
ben som vankar fram å tillbaka i rummet.
ben som vankar fram å tillbaka i rummet.
Inget lugn, har den lämnat denna kropp?
Vart är lugnet som medför ett välbehag.
Vart är lugnet som medför ett välbehag.
När man väl fått smak på de så vill man bara ha mer,
och smaken var ljuvlig,
ge tillbaka smaken å känslan av ett lugn som aldrig tidigigare känts.
Ett lyckorus som genomborrade hela kroppen från topp till tå.
och smaken var ljuvlig,
ge tillbaka smaken å känslan av ett lugn som aldrig tidigigare känts.
Ett lyckorus som genomborrade hela kroppen från topp till tå.
Explosive
Ett rum som fylls med energier,
energier som väcker varenda sinne.
När huvudet inte lyder längre
och kroppen lever sitt egna liv.
När impulser styr vad som komma skall.
Atmosfären förändras,
en förvirrad känsla skapar en dimma framför ögonen.
Viskningar fyllda med sprängmedel,
redo att explodera.
Ett svart hål av ovishet börjar öppna sig,
eller är de kanske en ny stig som uppenbarar sig.
Känslor som gör de svårt att fokusera,
svårt att hålla sig kvar i denna verklighet.
Kan inte längre styra sinnena,
har tappat kontrollen,
rör mig mot okänd mark.
Ghosts from the past
Skuggor som fladdrar i ljuset
Skuggor som följer dig vart du än går, dygnet runt.
För allting kastar en skugga längs med marken,
alla har vi en skugga som slaviskt följer oss.
Trots att mörkret känns kolsvart,
så syns en svag skugga från månens ljus.
En trasig själ som söker sig fram på fel sätt,
som söker bland gamla skuggor i ens liv..
Ett sökande som sakta tar sönder dig,
ett sökande bland mörkret i ditt förflutna.
Är man en sämre människa för att man hanterar vissa saker annorlunda,
på sitt sätt?
Eller för att man egentligen inte hanterar de alls,
man bara kör vidare utan mål.
Hur mkt kan man egentligen gräva ner innan de kommer ikapp,
innan skuggorna hittar sig tillbaka.
En skugga som ständigt följer dig räcker,
men när de förflutnas spöken hittar dig igen.
När du inte kan gömma dig längre,
när du inte kan stänga den nu överfulla asken..
En liten lykta med ett svagt sken,
ett sken som håller vägen upplyst.
För trots spöken & skuggor så kämpar man sig ändå framåt,
om man så ska behöva krypa.
För de förflutna kommer alltid finnas där,
man måste bara lära sig att söka sig till ljuset och inte till mörkret.
man måste bara lära sig att söka sig till ljuset och inte till mörkret.
white walls
Ett mörkt rum med vita väggar..
Ensamheten blir påtaglig, och tankarna vägrar lämna en ifred.
Rädslan för mörkret, rädslan för ensamheten, rädslan för framtiden.
Tankar som förpestar sinnet, väcker känslor man inte vill ta del av.
De finns en sån djup oro rotad i själen sen barnsben,
rädslan att bli lämnad, att föralltid vara ensam.
rädslan att bli lämnad, att föralltid vara ensam.
För alla lämnar en förr eller senare, ensam är stark?
Känns som huvudet ska sprängas, vill inte, vill inte, vill inte,
försöker återfå kontrollen.
försöker återfå kontrollen.
Oro som gjort att man är den man är idag.
Konstant sökande efter en ljuspunkt, nått som får en att le.
Men mörkret kommer alltid ikapp, för ensamheten är större, starkare.
Ångesten som kryper sig på när man känner sig ensamast i hela världen.
Finns de någon som hör? Någon som ser mig?
När man ifrågasätter sigsjälv, hur man har blivit,
varför man är på ett visst sätt,
varför de ibland känns som att man tar sönder allt man tar i.
Fast man med alla medel försöker vara försiktig.
varför man är på ett visst sätt,
varför de ibland känns som att man tar sönder allt man tar i.
Fast man med alla medel försöker vara försiktig.
Håller man en duva för hårt så kväver man den,
kanske är de så med människor också.
kanske är de så med människor också.
Kanske är ens personlighet för påtaglig,
kanske är rädslan så stark att den går ut över alla.
kanske är rädslan så stark att den går ut över alla.
Alla år som liten när man bara ville bli accepterad, älskad.
Men istället vart sårad, ledsen, nertryckt....
Nertryckt så långt att man började ifrågasätta sigsjälv, sin existens.
Åren som alltid kommer sitta djupt, som kommer göra sig hörda än idag.
När man återigen ifrågasätter sigsjälv,
ifrågasätter varför man är så rädd för ensamheten,
varför man så gärna bara vill bli älskad, accepterad.
ifrågasätter varför man är så rädd för ensamheten,
varför man så gärna bara vill bli älskad, accepterad.
Åren går och såren läker men allting sätter sina spår,
varesig man vill eller ej.
varesig man vill eller ej.
Ett mörkt rum med vita väggar, ett ljust rum med svarta väggar.
feeling alive
En klarblå himmel, fåglar som leker i den visslande vinden.
Efterlängtade solstrålar som värmer våra allt för kalla kroppar.
De mörker som hängt över oss börjar dra sig tillbaka,
kroppen känns lättare, som att man är gjord av papper,
svävar med vinden, med fåglarna.
kroppen känns lättare, som att man är gjord av papper,
svävar med vinden, med fåglarna.
Varenda centimeter av kroppen känns levande,
återföds vi så som naturen när våren kommer.
återföds vi så som naturen när våren kommer.
Vaknar vi från en lång dvala,
för de känns som att man gått i en dimma.
för de känns som att man gått i en dimma.
Men nu är allt så glasklart,
andas in alla olika dofter som cirkulerar framför mig.
andas in alla olika dofter som cirkulerar framför mig.
En gnista som så länge varit död, lyser nu starkare än någonsin.
En hunger till att utforska livet växer,
när skrattet sipprar ut lika enkelt som ett andetag.
när skrattet sipprar ut lika enkelt som ett andetag.
Glimten i ögonen speglas innanför hornhinnan,
och livet känns välkomnande.
och livet känns välkomnande.
