Pandoras ask
I helgen väckte jag den björn som så snällt legat i ide i två år. Jag väckte den förbannade björnen, men vet ni vad... I dont fucking care!
Många kanske tycker att det är ren dumhet, andra kanske tycker att jag har hoppat på ett tåg jag aldrig kommer få stopp på. Men man lever bara en gång och jag kände att det spelade ingen roll.
Men därimot fick jag dra upp gammalt groll, gammalt skit som jag har lagt bakom mig. Saker jag har lagt i en låda med hundra säkerhetslås och gömt där ingen kan hitta den. Den "lilla" lådan fick jag plocka fram och öppna, ungefär som pandoras ask.
Jag var chockad över detta, när han frågar "varför ?"
Jag blev helt ställd, nu? ikväll? efter två år? Ska vi verkligen ta upp det efter två år?
Och japp det skulle vi, och pandoras ask var öppen, men på något sätt va det skönt att berätta att faktiskt få säga hur det låg till. Och han tog det fruktansvärt bra, och han fick nu också ett "avslut" eftersom han har haft frågan "varför" .
Men det var tufft jag blev helt varm och ångesten rann över mig, jag förklarade också att jag tog det ännu hårdare att jag förlorat en vän på vägen. Att jag tycker det varit tufft att inte ha honom där..
Han förstog, jag visste att han skulle förstå, men jag hade hoppats på att aldrig behöva gräva i dom såren. Hoppats på att aldrig behöva gå tillbaka till dom minnena.. Kanske var det bra, kanske var det ett avslut för mig med nu?
Jag hade iallafall en sjukt trevlig helg.
Fredag: Ute med "K" & CO. Drog hem hyfsat tidigt, var ganska sliten efter veckan.
Lördag: Hemma hos Elin & Simon. Oskar, "K2" & "K" var närvarande och några till :)
Söndag: Vaknade hos "K2", drog hem till Elin & Simon igen o åt pizza, sen bar det av hem till sängen och så var helgen över.
DRAMA har varit helgens huvudämne, oh lord..
See You Next Time
Like Suicide
This is the point of no return
He's like a fever, I can't defeat him
I guess I love the way it burns
But tonight, I'm letting it hurt
Cause I'm going in under
Nothing's like being with him
Självförtroende?
Sen ett inlägg är de en stor bild på mig o rubriken lyder : Du är så vacker.
Hon säger de varje gång jag träffar henne, men varför rinner de av mig som vatten på en gås. Varför ser jag inte de vackra som alla andra verkar se? Varför kan jag inte säga seriöst att jag e snygg, varför ska jag skämta bort de, satt o pratade me Rickard(Rtj) igår o drev om mig själv. För jag sa att jag hade så himla ont i fötterna när vi tittade på Magnus Betnér i onsdags. Och att jag hängde på "K"s axel för att lätta på belastningen från fötterna, då tyckte Rickard att jag skulle ha bett "K" bära mig, eller typ ha mig på hans axlar. Och jag brister ut i skratt o säger att då skulle stackars "K" gå av på mitten haha.
Och jag inser att jag sitter o driver om mig själv på en helt ny nivå, varför liksom? Asså lite kul är de, för jag tror faktiskt att "K" skulle gå sönder hahaha. Nej men asså att jag aldrig kan ta åt mig på riktigt om nån säger nått fint o snällt mot mig. Jag brukar skylla på att dom måste säga så för att dom är mina vänner..
Jag har sjukt dåliga vaner, som att när jag sitter ner så har jag armarna i kors över magen, de finns knappt nån "mage" kvar men ändå så sitter jag så. Jag känner mig sjukt obekväm annars. De spelar ingen roll hur smal jag är så är de samma sak. När jag va 16-18, toppen av mitt liv, hade killar överallt, festade o levde livet. Va som döljde sig under dessa säkra steg jag tog va en sån sjuk osäkerhet o bekräftelsesökande så de bara sjöng om de.
Jag vet att första gången "K2" (haha vi får kalla honom så, fast han borde kallas K1, aja skit samma) sa att jag va snygg. De va månadens skämt, jag skrattade åt honom. Killen jag hade kollat in sen jag va typ 11 år? skulle han tycka jag va snygg? tss inte en chans..
Jag har bättre självförtroende idag men kan fortfarande inte ta åt mig ordentlig när nån säger nått.
Ganska sjukt egentligen , hur svårt kan de vara liksom?
See You Next Time
