a fool who hoped
Hur kan nånting som kändes så bra också kännas som att de försvinner?
Huvudet känns tjockt, som med bomull, fullt men tomt..
Allting flöt förbi så snabbt, en motorväg utan hastighetsgräns.
En känsla fyllde kroppen, en känsla som så länge varit förträngd.
Att smaka på den förbjudna frukten och sen handskas med förödelsen.
Alla är vi sårade och skadade, så när lyckan snuddar vid våra läppar slukar vi den hel.
Nästan så man vill skratta, skämmas över att man varit så naiv.
Ett nytt kapitel knackade på dörren, en storm drog in, satte hela världen i gungning.
Stirra sig blind in i ljuset från lampan, en tom blick,
inga demoner, bara en tomhet fyller tystnaden.
En ensam själ som slår sig fram,
väggar av betong och smutsig asfalt under sköra fötter.
Ben som burit en genom livet,som rest sig efter man fallit,
som hållt en uppe trots att huvudet gett upp för stunden.
Så många ggr tidigare som man stått vid samma vägskäl,
så många ggr man gör om samma sak utan att lära sig.
När man så gärna vill tro, hoppas, älska, blir älskad, synas, skratta..
När man vill nånting så mkt att de fräts bort mellan fingrarna.
En fyr som lyser upp och visar vägen till trygghet.
Att bli sedd utan att synas.
Never
Förtroenden som sviks om å om igen.
Blod som ska vara tjockare än vatten, späs nu ut.
En känsla av att bli förådd, huggen i ryggen återigen.
Baktalad och förnedrad i en ond cirkel utan slut.
När man ifrågasätter sin existens, varför inget man gör är rätt,
varför man aldrig kan bli accepterad för den man är.
Man försöker vara till lags, vara någon annan,vara sigsjälv, men inget är tillräckligt.
Har de någonsin varit tillräckligt? En känsla av svek rinner i ådrorna.
Ett helt liv där man försökt uppnå perfektion för att bli accepterad.
Stävat efter nånting som inte ens existerar i hopp om att bli sedd och bekräftad.
Lever på hoppet, men får benen bortsparkade varje gång för att man vill tro.
Cirkeln krymper, och de blir svårare att hålla sig ståendes.
De är ett falskt spel, ord skickas vidare, ord som sårar när de når fram.
Aldrig kunna uppnå de idealet som förväntades.
Ingenting duger, har aldrig gjort och kommer förmodligen aldrig göra.
cloudy
Uppe bland moln, svävar på vågor av luft.
Här uppe är allt klarblått och molnen ser ut som sockervadd, så fluffiga.
Här uppe är allt neutralt, mellan två världar, påväg till eller bort från.
Vinden fångar upp vingarna och allt lättar, svävar fritt.
Huvudet känns tungt till en början, ett tryck som ökar.
Sen tystnar demonerna, en tystnad som gör att de ekar.
Ett lugn sprider sig, faller in i en djup sömn.
Osammanhängande drömmar speglar sig i de undermetvetna.
De undermedvetna som så ofta spelar en ett spratt.
Som hittar på fantasier och skapar förhoppningar för något som inte ens existerar.
En illusion uppe bland molnen, en resa till en annan värld.
eyes deep as the sea
Ett bildspel, återupprepas, som en repig skiva..
Om å om igen..
Lägger all energi på självbehärskningen, försöker få kroppen att lyda.
Hjärnan hamnar i nån sorts trans, tunga andetag.
Vibrationer som går ut i fingertopparna.
En fråga lyckas tränga sig fram.
Hur!?
Men den drunknar snabbt i känslan som fyller rummet.
Luften känns tung, rummet känns tungt.
Ögonkast som får de att kännas som marken försvinner under ens fötterna.
Att falla hjälplöst utan att veta när de kommer ta stopp.
Alla sinnen stimuleras till max, synen, smaken, känseln, doften..
Klarvaken men i en annan dimesion,
Försöker att inte sväva men världen snurrar.
Oskyldiga möten fyllda med frustration.
Fyllda med nånting som inte kan förklaras med ord.
Orden räcker inte, orden sitter fast i halsen, i känslan, i tillståndet.
Rysningar leker kull över kroppen, får håret att resa sig i nacken.
När allt utanför försvinner, så fort läppar möts i en lek utan slut.
