crawlingback

Man hade människor runt sig som man kallade vänner,

man kallade dom sina närmaste vänner.

Jag har blivit sviken av vänner alldeles för många ggr,

dom har huggit mig i ryggen som att jag vore nån jävla vodoodocka.

Har stängt av me många såkallade vänner under åren.

De har varit tufft o de har tagit sin lilla tid att läka såren..

På senare tid har jag intalat mig själv att vara försiktigare,

inte släppa in folk för nära, välja med omsorg..

Jag hittade nåra ädelstenar o nåra jag trodde va ädelstenar

men som uppenbarligen bara va kameleonter..

Jag har en kniv så djupt i min rygg nu så jag känner hur den punkterar min lunga,

jag känner hur tårarna trycker bakom ögonlocken, känner mig så sjukt sviken...

Känner mig ful o utnyttjad, känner mig nerspottad, förnedrad...

De va som en lavett utan förvarning...

Jag hoppas att nån kan ta ut kniven i ryggen,

jag hoppas vi kan rädda detta.

See You In Heaven

Jag börjar inse att nånting inom mig har slocknat,
glöden som så länge har kämpat för att hålla sig vid liv i mig har nu dött..
De är riktigt mörkt, och de är en ständig kyla som förföljer en,
som ett tomt skal går jag bland folk.
Ögonen har blivit mörka hål som inte längre visar själen, för själen har lämnat denna kropp.
Nu finns endast ett ihåligt skal som väntar på att de sista
hammarslaget ska falla så allt krossas.
Så de inte längre går att bygga ihop,
de går inte längre att tejpa och försöka laga hålen
för då är de som att krossa ett kristallglas,
bara splitter överallt.

Hoppet har lämnat mig, tron har lämnat mig, allt jag en gång trodde på finns inte längre.

Blåser ut ljuset och ingen har längre elden som kan tända lågan igen.....

Jag har tappat lusten och jag pratar inte på de sexuella planet nu...
Tappar respekten till människor..
Känner att de inte finns någon moral längre...
Och jag vill verkligen inte bli som alla andra,
jag vill inte bli lika hänsynslös.

Jag vill inte sluta tro gott, jag vill inte sluta känna
glädje,empati,medkänsla,medlidande.
Vill kunna ha kvar moralen och vettet innanför pannbenet..

Men de känns som att de jag ser som en goduppfostran eller artighet
eller bara vanligt vett har försvunnit.
Folk har ingen respekt mot varandra längre,
och vettet verkar ha flygit sin kos.

Folk hugger varandra i ryggen som att de vore en skitsak..
Som att de vore de mest självklara att göra..

Att inte behandla sina nära med kärlek o respekt,
att åka förbi med bilen o kasta ut nycklarna genom fönstret,
inte ens stanna o vara artig..
Att man ska behöva skrika o säga till människor hur
förnedrande och respektlöst man tycker dom beter sig..

Man ska inte behöva säga de,
man ska inte behöva poängtera att de inte är okej att bete sig hur som helst..
Blir så trött på skiten..

Jag vet att jag inte är den bästa som går i ett par skor,
jag vet att jag gör fel o vissa ggr beter mig som en jubel idiot.
Alla gör sina snesteg,
men att inte ha respekten o moralen kvar i kroppen.
Då har man fallit för lågt.

Jag kanske verkar fett bitter,
men hatar leken, hatar kurragömman.
Res er rakryggade och tänk en eller två ggr.
För snart smäller jag i taket på folk,
jag har fått nog av skitsnack o er hänsynslöshet.