Farmor <3
Tänder ett ljus för dig, för du finns inte längre kvar på denna jord.
Du går inte längre bland oss levande av kött och blod.
Men jag vet att du följer mig i livet, jag vet att du vakar över mig.
Jag hann aldrig träffa dig i dina sista år som levande,
jag hade inte träffat dig sen jag själv var ett barn..
Men farmor, idag så tänder jag ett ljus för dig, så du hittar mig.
Så länge ljuset brinner är du med mig, och när de slockar så tänder jag ett nytt..
För lågan i mitt hjärta slocknar aldrig, och jag ber varje dag att du ska förlåta mig för min dumhet.
Förlåta mig för att jag aldrig tog mig mod till att träffa dig igen..
Du har varit död i 5 år nu tror jag de blir, men vi syns snart.
Möter du mig vid portarna, möter du mig i Nangijala?
Vila i Frid Farmor Mary <3
i give up
Fan va arg jag blir...
Allting ska vara mitt fel o personen i fråga kan inte ta på sig nånting. Allting ligger hos mig.
Jo men släng över de på mig gör de, i dont give a fuck!
Jag har tröttnat, jag försöker med mini steg att bygga upp detta igen, men får käftsmäll efter käftsmäll.
Nu försökte jag vara artig o bestämma ett möte o så ska tjaffset börja igen..
Ja jag har jobbat som en jubel idiot under hela September och har bara haft tid o ork ibland..
Många ggr har mina vänner tvingat mig att komma ut o umgås, så jag har verkligen inte haft tid.
Men allt är ju mitt fel, jag kunde ha tagit mig tid... fine som sagt, lägg över de på mig..
Ta inte på dig nånting själv, att de kanske ligger lite från ditt håll också.. Nej de går ju inte, de är endast mitt ansvar..
Jag orkar fan inte längre, ska jag få ta skit varje gång jag hör av mig, hur mkt tror du jag tänker acceptera.
Hur mkt skit tror du jag tänker tillåta att du kastar på mig..
Nu får de fan vara nog!
play the game
Funderar på en paus, en paus från dig och leken.
Jag brydde mig för mkt sist, de tog för djupt att jag inte bara kan sopa de under mattan längre..
Jag kan inte längre påstå att de inte finns nått där för de gör de.. Men jag blir så arg på mig själv,
arg för att jag bryr mig, arg för att jag lägger ner energi..
Att ta paus från en människa en period när man märker att man är påväg att falla är väl smart..
eller?
Gör jag de bara värre? Är de en återvändsgränd,
där de inte spelar någon roll egentligen hur jag gör..
Jag är fast i skiten ändå, de blir inte bättre, bara värre..
Hur kunde jag låta de gå såhär långt, hur kunde jag släppa in känslorna, de kom som en chock.
En chock när besvikelsen spred sig i kroppen,
en chock när svartsjukan la sig på tungan..
Om jag väljer att inte ta avstånd från dig en period så kommer jag spela spelet fullt ut,
använda samma metoder som dig.. Ignorera och leka, du ska fan inte vinna över mig.
Let the game begin
it's the end of the beginning
Utanför fönstret är allt gult, hösten är här och de är inte långt kvar tills jag firar min 22a födelsedag..
Jag funderar på en kaffe, låta den beska smaken dansa i min mun..
Funderar på att duscha, låta vattnet smeka min nakna kropp..
Men ingenting lockar, känner mig otillräcklig, känner mig som ett tomt skal..
De känns som att jag går naken bland folk, alla ser under huden på mig,
inget skyddar mig från hårda ord och dömmande blickar.
Inget som skyddar mig mot den hårda höst blåsten, inget som skyddar min själ...
Ensam försöker jag ta mig fram längs betongklädda hus, längs smutsiga gator..
Livet har inget medlidande, livet gör de inte lätt för mig, den slår mig med piskrapp på ryggen..
Jag försöker resa mig men knuffas ner på mina knän,
försöker hela tiden stå upp stolt med huvudet högt men nånting drar hela tiden ner mig..
Jag har nått botten tror jag, så nu kan de väl inte bli mörkare, nu kan de bara bli bättre?
Egentligen har jag väl nästan allt, goda vänner, en familj men varför känner jag mig så ensam,
varför känner jag att de inte går bra.
Kanske för att de går bra för mina nära o kära, dom har de bra,
och ensam försöker jag ta mig upp ur träsket..
Musiken fyller mina öron, känner igen mig i dessa texter...
En cigg, så kanske de stillar mina sinnen.. Fylla mina lungor med död..
Fylla min kropp med nånting som i slutändan kommer ha ihjäl mig..
Nu siktar jag högt, döm mig för min envishet, döm mig för min trasighet.
Men tiderna är dåliga...
Jag saknar närhet, en kropp vid min sida, en som andas i min nacke när jag sover..
Saknar en morgon kyss, en öm hand mot min kind..
See You In Heaven
Why do I care?
De typ kändes i bröstet, de tryckte till, kan inte beskriva känslan
och jag kan inte förklara varför jag kände den heller.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta informationen, sög lite på karamellen, ville jag veta?
Varför frågade jag? Varför undrade jag överhuvudtaget? Varför bryr jag mig?
Tankarna cirkulerar i huvudet, varför denna dragning, varför denna nedstämda reaktion...
Släppte dock det nedstämda hyfsat fort men tankarna har inte gett upp...
Varför bryr jag mig ens?
Jag har värre saker att ta itu med och ändå hakar jag upp mig på en sån här skit sak..
Livet håller på att glida mig ur händerna, ingen kontroll längre.
Varenda minut under dygnet går min hjärna på högvarv för att komma på en lösning,
en lösning så jag kan rädda mig själv ur denna situation,
men hur jag än vänder och vrider så verkar de inte gå denna gång..
Allt detta runt omkring gör också att mat inte längre är prio ett, återigen..
Försöker dölja min ångest med ett leende,
försöker dölja mina söndergråtna kinder med puder...
Försöker dölja min trasiga själ med ett helt yttre.
