play the game
Funderar på en paus, en paus från dig och leken.
Jag brydde mig för mkt sist, de tog för djupt att jag inte bara kan sopa de under mattan längre..
Jag kan inte längre påstå att de inte finns nått där för de gör de.. Men jag blir så arg på mig själv,
arg för att jag bryr mig, arg för att jag lägger ner energi..
Att ta paus från en människa en period när man märker att man är påväg att falla är väl smart..
eller?
Gör jag de bara värre? Är de en återvändsgränd,
där de inte spelar någon roll egentligen hur jag gör..
Jag är fast i skiten ändå, de blir inte bättre, bara värre..
Hur kunde jag låta de gå såhär långt, hur kunde jag släppa in känslorna, de kom som en chock.
En chock när besvikelsen spred sig i kroppen,
en chock när svartsjukan la sig på tungan..
Om jag väljer att inte ta avstånd från dig en period så kommer jag spela spelet fullt ut,
använda samma metoder som dig.. Ignorera och leka, du ska fan inte vinna över mig.
Let the game begin
