It is time
De går upp för mig mer o mer nu..
Att falla för en människa som bara leker
eller som aldrig kommer känna samma för mig,
verkar vara en specialitet som jag har skapat..
Jag har blivit grym på de, riktigt bra..
Vill sluta, men de verkar ligga i min natur,
verkar ligga i min natur att såra mig själv.
Men nu börjar jag inse att även detta är en död zon,
en zon som jag ännu en gång faktiskt trodde på..
Jag har återigen lyckats hamna i nånting som inte är bra för mig.
Men ännu än gång backar jag, för detta medför bara onödig smärta.
Varför lär jag mig inte, varför ser jag inte varningssignalerna.?
Igår saknade jag att somna o vakna i en varm famn, i en trygg famn..
Inte bara en tillfällig kropp som legat ovanpå mig,
saknar den riktiga beröringen.
Känslan av att känna hans hjärta slå
o tunga sömniga andetag i nacken.
En sömnig morgonkyss o hur han smeker bort en hårslinga från mitt ansikte..
De va nu väldigt länge sen jag upplevde detta,
och även detta bär med sig dåliga minnen.
För du gjorde allt rätt, du visste hur du skulle spela dina kort rätt o sen högg du mig..
Du är nu ett minne,
men värmen från vår tid tillsammans finns kvar..
Ännu ett spel är i full gång men jag slänger korten på bordet o går min väg.
För om jag inte går nu, då faller jag sen.
Jag vill inte ha den beska smaken av svartsjuka på tungan igen,
jag vill inte förstöra den kontakt vi faktiskt har utanför all skit.
De går upp för mig att de är dags att ta nya tag..
De är dags att tänka på mig själv..
Att falla för en människa som bara leker
eller som aldrig kommer känna samma för mig,
verkar vara en specialitet som jag har skapat..
Jag har blivit grym på de, riktigt bra..
Vill sluta, men de verkar ligga i min natur,
verkar ligga i min natur att såra mig själv.
Men nu börjar jag inse att även detta är en död zon,
en zon som jag ännu en gång faktiskt trodde på..
Jag har återigen lyckats hamna i nånting som inte är bra för mig.
Men ännu än gång backar jag, för detta medför bara onödig smärta.
Varför lär jag mig inte, varför ser jag inte varningssignalerna.?
Igår saknade jag att somna o vakna i en varm famn, i en trygg famn..
Inte bara en tillfällig kropp som legat ovanpå mig,
saknar den riktiga beröringen.
Känslan av att känna hans hjärta slå
o tunga sömniga andetag i nacken.
En sömnig morgonkyss o hur han smeker bort en hårslinga från mitt ansikte..
De va nu väldigt länge sen jag upplevde detta,
och även detta bär med sig dåliga minnen.
För du gjorde allt rätt, du visste hur du skulle spela dina kort rätt o sen högg du mig..
Du är nu ett minne,
men värmen från vår tid tillsammans finns kvar..
Ännu ett spel är i full gång men jag slänger korten på bordet o går min väg.
För om jag inte går nu, då faller jag sen.
Jag vill inte ha den beska smaken av svartsjuka på tungan igen,
jag vill inte förstöra den kontakt vi faktiskt har utanför all skit.
De går upp för mig att de är dags att ta nya tag..
De är dags att tänka på mig själv..
truth behind the facade
Lånad tid..
För varje timme som tickar förbi så går jag sönder lite..
Litegrann åt gången..
Psykist, så vet jag inte hur mkt mer jag orkar,
jag krigar mig igenom varje dag med hopp om att de snart kommer vända.
Men denna gång känns de lönlöst,
när jag har suttit här ensam hela dagen har jag hunnit tänka mkt.
Tänka mkt över hur mitt liv ser ut, jag kämpar me varenda krona,
krigar för att kliva upp ur sängen på morgonen.
Jag har inte ens hunnit fylla 23 år
o känner redan att livet har glidit mig ur händerna.
I 23 år har jag hållt huvudet högt, genom allt ont som skett,
men snart finns de inte mkt kvar av mig.
Jag söker tröst i allt, under en period så dränkte jag mina sorger i alkohol.
De är tragiskt, jag vet de och de resulterade i att jag skadade mig ordentligt
o haltar nu runt med inopererade skruvar i benet..
Alkoholen tog mig bort från vardagens hjärnspöken.
Jag vet att mitt beetende va fel
och jag höll på att förlora människor i min närhet som betyder mest.
Jag höll på att stänga ute folk som verkligen älskar mig,
bara för att slippa visa min trasiga tillvaro..
Men nu är de gungit, jag sitter i en liten roddbåt mitt ute på havet och de är storm.
Vågorna är över 3 meter höga och jag kämpar febrilt
för att hålla mig kvar i den lilla båten.
Gör allt för att inte falla överbord o hamna i de mörka kalla vattnet..
Känns som att jag lever på lånad tid,
lånad tid innan allt går sönder framför mig.
Ibland känns de som att allt jag tar i blir aska..
Om de här fallet kommer som jag är rädd för,
så kan jag inte lova att jag pallar me de..
I helgen drack jag för första gången sen olyckan med foten,
och de va länge sen jag grät så mkt som jag gjorde,
jag insåg mina felsteg, insåg hur illa jag gjort människor som bryr sig..
Jag släppte alla spärrar o försökte förklara,
grät, erkände misstagen och visade min sårbarhet.
De är tufft att släppa in folk för nära när allt är så kaos,
de är svårt att be om hjälp.
Svårt att le mot alla o säga att allt är bra..
Hela min tillvaro är påväg att krossas..
Jag gömmer mig bakom en fasad som jag så noggrant byggt upp,
men fasaden rasar.
Jag har undrat över min fortsatta viktnedgång
o har kommit fram till att stressen är nog en vinnande faktor..
Stressen som vägrar lämna mig,
jag får inte ens tio minuter för mig själv innan alla tankar spökar.
Hur ska jag göra, hur löser jag detta, va menar han/hon nu,
va händer sen, om de här händer va händer då.. osv
En kram hjälper inte längre,
en hand på min axel som säger att allt kommer lösa sig hjälper inte..
För jag tror inte på de längre, jag tror inte längre helt o hållet på att allt kommer bli bra..
Har tappat så mkt av min gnista på senaste tiden,
går runt som ett grått spöke..
En våg på över fem meter syns i horisonten och att vänta in den känns hemskt..
Kommer den glida förbi eller kommer den slå ner rätt över mig...?
För varje timme som tickar förbi så går jag sönder lite..
Litegrann åt gången..
Psykist, så vet jag inte hur mkt mer jag orkar,
jag krigar mig igenom varje dag med hopp om att de snart kommer vända.
Men denna gång känns de lönlöst,
när jag har suttit här ensam hela dagen har jag hunnit tänka mkt.
Tänka mkt över hur mitt liv ser ut, jag kämpar me varenda krona,
krigar för att kliva upp ur sängen på morgonen.
Jag har inte ens hunnit fylla 23 år
o känner redan att livet har glidit mig ur händerna.
I 23 år har jag hållt huvudet högt, genom allt ont som skett,
men snart finns de inte mkt kvar av mig.
Jag söker tröst i allt, under en period så dränkte jag mina sorger i alkohol.
De är tragiskt, jag vet de och de resulterade i att jag skadade mig ordentligt
o haltar nu runt med inopererade skruvar i benet..
Alkoholen tog mig bort från vardagens hjärnspöken.
Jag vet att mitt beetende va fel
och jag höll på att förlora människor i min närhet som betyder mest.
Jag höll på att stänga ute folk som verkligen älskar mig,
bara för att slippa visa min trasiga tillvaro..
Men nu är de gungit, jag sitter i en liten roddbåt mitt ute på havet och de är storm.
Vågorna är över 3 meter höga och jag kämpar febrilt
för att hålla mig kvar i den lilla båten.
Gör allt för att inte falla överbord o hamna i de mörka kalla vattnet..
Känns som att jag lever på lånad tid,
lånad tid innan allt går sönder framför mig.
Ibland känns de som att allt jag tar i blir aska..
Om de här fallet kommer som jag är rädd för,
så kan jag inte lova att jag pallar me de..
I helgen drack jag för första gången sen olyckan med foten,
och de va länge sen jag grät så mkt som jag gjorde,
jag insåg mina felsteg, insåg hur illa jag gjort människor som bryr sig..
Jag släppte alla spärrar o försökte förklara,
grät, erkände misstagen och visade min sårbarhet.
De är tufft att släppa in folk för nära när allt är så kaos,
de är svårt att be om hjälp.
Svårt att le mot alla o säga att allt är bra..
Hela min tillvaro är påväg att krossas..
Jag gömmer mig bakom en fasad som jag så noggrant byggt upp,
men fasaden rasar.
Jag har undrat över min fortsatta viktnedgång
o har kommit fram till att stressen är nog en vinnande faktor..
Stressen som vägrar lämna mig,
jag får inte ens tio minuter för mig själv innan alla tankar spökar.
Hur ska jag göra, hur löser jag detta, va menar han/hon nu,
va händer sen, om de här händer va händer då.. osv
En kram hjälper inte längre,
en hand på min axel som säger att allt kommer lösa sig hjälper inte..
För jag tror inte på de längre, jag tror inte längre helt o hållet på att allt kommer bli bra..
Har tappat så mkt av min gnista på senaste tiden,
går runt som ett grått spöke..
En våg på över fem meter syns i horisonten och att vänta in den känns hemskt..
Kommer den glida förbi eller kommer den slå ner rätt över mig...?
carved in stone
Vilken dag,
Idag snurrar de,
och när de snurrar för mkt så kommer huvudvärken och jag blir helt utmattad.
Pratade me en god vän i telefon o tårarna bara forsade ner,
fanns inget slut, dom slutade inte rinna o jag blev frustrerad över min sårbarhet.
Hatar att visa min sårbarhet för folk, jag ska vara stark,
jag ska le, men de rann över, o jag fann inga ord,
satt bara o lät tårarna rinna ner för kinden som på ett barn.
Min väns frustration i örat för att han inte kan hålla om mig säga att allt blir bra,
höra hans goda ord som rör mig ända in i själen,
hur han gång på gång säger att jag endast är värd de bästa här i livet.
Jag hade ett val att göra,
båda alternativen jag hade att välja på skulle skada mig i slutändan,
så de va som att välja på en kula i huvudet eller en kniv i hjärtat.
Jag valde kniven, för då kan jag läka, sy ihop och gå vidare..
Jag vet inte vart jag själv står idag,
även fast jag gjorde ett val som jag kanske kommer få ångra,
ett val som jag inte riktigt står för, ett val som jag inte har tänkt över..
De är jobbigt när man inte vet vart man har sig själv,
de e jobbigt att inte förstå sina egna hjärnspöken,
o de e svårt när andra sätter nya hjärnspöken i huvudet på mig..
Mitt val är inte ristat i sten eftersom jag inte själv är säker på va jag vill...
Döm mig inte idag om ni inte får kontakt me mig,
döm mig inte om jag försvinner bort i tankar,
för jag är inte stabil idag, känner att jag lätt svävar bort...
Tiderna är tuffa..
Idag snurrar de,
och när de snurrar för mkt så kommer huvudvärken och jag blir helt utmattad.
Pratade me en god vän i telefon o tårarna bara forsade ner,
fanns inget slut, dom slutade inte rinna o jag blev frustrerad över min sårbarhet.
Hatar att visa min sårbarhet för folk, jag ska vara stark,
jag ska le, men de rann över, o jag fann inga ord,
satt bara o lät tårarna rinna ner för kinden som på ett barn.
Min väns frustration i örat för att han inte kan hålla om mig säga att allt blir bra,
höra hans goda ord som rör mig ända in i själen,
hur han gång på gång säger att jag endast är värd de bästa här i livet.
Jag hade ett val att göra,
båda alternativen jag hade att välja på skulle skada mig i slutändan,
så de va som att välja på en kula i huvudet eller en kniv i hjärtat.
Jag valde kniven, för då kan jag läka, sy ihop och gå vidare..
Jag vet inte vart jag själv står idag,
även fast jag gjorde ett val som jag kanske kommer få ångra,
ett val som jag inte riktigt står för, ett val som jag inte har tänkt över..
De är jobbigt när man inte vet vart man har sig själv,
de e jobbigt att inte förstå sina egna hjärnspöken,
o de e svårt när andra sätter nya hjärnspöken i huvudet på mig..
Mitt val är inte ristat i sten eftersom jag inte själv är säker på va jag vill...
Döm mig inte idag om ni inte får kontakt me mig,
döm mig inte om jag försvinner bort i tankar,
för jag är inte stabil idag, känner att jag lätt svävar bort...
Tiderna är tuffa..
dizzy
|
|||
