a forbidden flower
En liten droppe rinner sakta ner för min kind, denna lilla lilla droppe fylld med känslor. Den skapar en ny droppe som snart också rinner ner för min rosenröda kind. Så mycket känslor samlade i dessa små glittrande tårar..
Denna väntan, väntan på nånting som kanske aldrig kommer.. De finns andra men väntan på de ouppnåliga finns alltid där. Som blommorna , de finns så många olika, den ena vackrare än den andra, dena ena rödare än den andra. Men den blomman som visar sig i mitt medvetande är den blomman som är omöjlig att hitta, den blomman som är utrotningshotad, den blomman man aldrig kommer få . Som en förbjuden frukt som man alltid kommer lockas till att plocka..
Dagarna går, solen går upp o ner, vissa stunder vackrare än andra, annars ser alla dagar likadana ut..Denna väntan, de är som att vänta på sommaren när vintern precis börjat. De känns som att solen aldrig kommer lysa på en igen, att de är en evig väntan, men sen så helt plötligt slår träden ut i blom igen.. Tyvärr tror jag inte mina träd kommer slå ut i blom, kommer vara kvar i den mörka dystra vintern.. Min sommar kommer aldrig, den eviga väntan .. Den eviga väntan på att den utrotningshotade blomman en dag ska bli som en av alla andra...
Tar all ork ur min kropp, tar luften ur mina lungor, glöden i mina förr så skimmrande ögon är sen länge död.. Smärtan i mitt hjärta gör sig hörd varje minut, försöker le, glömma min hjärtesorg.. Men så fort jag stannar upp så finns den där, all smärta.
Försöker få alla känslor att försvinna i dessa tårar, men de verkar inte finnas nå stopp.. Spelar ingen roll hur många andra sorters blommor jag ställer på mitt bord, röda,rosa,gula,blåa så duger bara den speciella, den förbjudna...
Jag måste släppa taget..
See You Next Time
Denna väntan, väntan på nånting som kanske aldrig kommer.. De finns andra men väntan på de ouppnåliga finns alltid där. Som blommorna , de finns så många olika, den ena vackrare än den andra, dena ena rödare än den andra. Men den blomman som visar sig i mitt medvetande är den blomman som är omöjlig att hitta, den blomman som är utrotningshotad, den blomman man aldrig kommer få . Som en förbjuden frukt som man alltid kommer lockas till att plocka..
Dagarna går, solen går upp o ner, vissa stunder vackrare än andra, annars ser alla dagar likadana ut..Denna väntan, de är som att vänta på sommaren när vintern precis börjat. De känns som att solen aldrig kommer lysa på en igen, att de är en evig väntan, men sen så helt plötligt slår träden ut i blom igen.. Tyvärr tror jag inte mina träd kommer slå ut i blom, kommer vara kvar i den mörka dystra vintern.. Min sommar kommer aldrig, den eviga väntan .. Den eviga väntan på att den utrotningshotade blomman en dag ska bli som en av alla andra...
Tar all ork ur min kropp, tar luften ur mina lungor, glöden i mina förr så skimmrande ögon är sen länge död.. Smärtan i mitt hjärta gör sig hörd varje minut, försöker le, glömma min hjärtesorg.. Men så fort jag stannar upp så finns den där, all smärta.
Försöker få alla känslor att försvinna i dessa tårar, men de verkar inte finnas nå stopp.. Spelar ingen roll hur många andra sorters blommor jag ställer på mitt bord, röda,rosa,gula,blåa så duger bara den speciella, den förbjudna...
Jag måste släppa taget..
See You Next Time
Yttligare en onödig uppdatering
Okej jag stäckt ljumsken eller fuckat nån muskel, satan va ont de gör. Jag gick till centrum de funkade ganska bra, så nu satt jag i soffan i typ en kvart. När jag skulle resa mig brast jag ut i ett högt skrik!! Fuck va ont de gjorde , va påväg att ramla ihop på golvet. Liksom VA I HELVETE ..? Jag försöker komma på hur jag har lyckats me detta, men kommer inte på någon logisk förklaring.. Jag har sovit 12 timmar och när jag vaknade så hade jag denna smärta, har jag legat som ett mongo hela natten lr.... jisses jag hoppas de går över snart. För jag går o skriker i lägenheten, grannarna kommer juh snart knacka på o undra om jag håller på att dö...
Har varit ensam hemma sen 15:e Feb, och de kommer fortsätta så till den 5:e mars.
Jag börjar känna flytt ångesten krypa in under huden.. Jag har juh min deadline sen är de kört, hoppas att jag har hittat nått innan dess...
Annars rullar allt på som vanligt, jag har tappat 10-13 kilo vilket är helt sinnessjukt, men sånt e livet. Jag analyserar lika mkt som förut men jag har slutat gråta haha :P
Igår skulle Rickard (Rtj) kommit hit o umgåtts, men han va tvungen att jobba över så de sket sig.. Jag som hade räknat med lite sällskap :( Men vi får ta de till veckan istället..
Va finns de mer? Jag har jobbat på Addicom i en månad nu, och jag trivs som fisken i vattnet.. Längtar tills de blir den 25:e mars eftersom då ska jag & "K" åka till Göteborg förhoppningsvis. Jag behöver en liten paus från Sthlm, sen första helgen i april kommer antagligen Systeryster o hälsar på <3<3<3
Nej men nu får de vara nog me onödigt skrivande, återkommer när jag har nånting mer vettigt att komma med.
See You In Heaven
Har varit ensam hemma sen 15:e Feb, och de kommer fortsätta så till den 5:e mars.
Jag börjar känna flytt ångesten krypa in under huden.. Jag har juh min deadline sen är de kört, hoppas att jag har hittat nått innan dess...
Annars rullar allt på som vanligt, jag har tappat 10-13 kilo vilket är helt sinnessjukt, men sånt e livet. Jag analyserar lika mkt som förut men jag har slutat gråta haha :P
Igår skulle Rickard (Rtj) kommit hit o umgåtts, men han va tvungen att jobba över så de sket sig.. Jag som hade räknat med lite sällskap :( Men vi får ta de till veckan istället..
Va finns de mer? Jag har jobbat på Addicom i en månad nu, och jag trivs som fisken i vattnet.. Längtar tills de blir den 25:e mars eftersom då ska jag & "K" åka till Göteborg förhoppningsvis. Jag behöver en liten paus från Sthlm, sen första helgen i april kommer antagligen Systeryster o hälsar på <3<3<3
Nej men nu får de vara nog me onödigt skrivande, återkommer när jag har nånting mer vettigt att komma med.
See You In Heaven
Vi syns i Nangijala farbror Åke
Igår va en tuff dag..
Igår va jag på begravning för min farbror Åke som dog av en hjärntumör,
igår träffade jag släktingar jag inte sett på 20 år, igår va en omtumlande dag.
Jag har inte träffat mina farbröder eller min faster på 20 år, och mina kusiner som med tiden kommit in i bilden har jag aldrig nånsin träffat. Att kliva in i kapellet ute på skogskyrkogården va ett stort steg för mig, mitt hjärta höll på att hoppa ut ur bröstet på mig. Kände mig vilsen och ivägen, vart ska jag titta, hur ska jag stå,
va ska jag säga...?
Min bror viskar till mig att där står min farbror Hasse (anledningen till att han säger de till mig, är juh för att jag inte vet hur dessa människor ser ut). Jag går fram och skakar hans hand,
han tittar mig i ögonen och jag ser att han känner igen mig.
Han säger att de va länge sen, och jag svarar: ja ungefär 20 år.......
Sen går jag bort till bänken för närstående till den avlidne. Där står två sjukt vackra blonda tjejer, långa som fan. Mina kusiner... Dom ler, som att dom känner igen mig också fast vi aldrig har setts, jag känner mig vilsen..
Jag har fått höra att min farmor hade kort på mig i sin bokhylla så kanske är de därför dom vet vem jag är....
Sen till sist hälsar jag på min faster, alla verkar så säkra. Jag därimot känner mig helt fel...
Kistan står där o framför den står ett stafli med ett självporträtt, min kära farbror Åke, första gången jag ser hur du ser ut, och de är på ett självporträtt som du själv har målat framför din egen kista....
Jag sitter bredvid min storebror på första raden, i början går de bra, men sen kommer tårarna...
Mest för att jag pratade med Åke för nått år sedan, de va han som berättade att farmor hade haft bilder på mig i sin bokhylla... Hela situationen va jobbig, att se min släkt sitta där helt förstörda av sorg, att se dom för första gången på alldeles för många år. Jag hade velat träffa dom första gången under andra omständigheter....
Jag är så glad att jag hade min storebror där, han gav mig styrkan att orka vara där..
Han kanske inte förstår de själv men de va skönt att ha honom vid min sida. Jag känner hans skydda sin lillesysters signaler, och de älskar jag honom för.
De va iallafall en sjukt tuff dag... Hade en sinnes sjuk spännings huvudvärk när jag kom hem o den fortsatte förpesta min dag...
Kvällen vart inte bättre, "K" vet inte när han ska hålla käften, tror att jag kan ta all skit alla dagar om året. Igår va inte en sån dag, igår ballade jag ur. Dom knappar han annars kan trycka på, o driva med mig dom knapparna va jävligt ömtåliga igår. Och jag tog åt mig som en svamp drar åt sig vatten, jag blev sjukt arg o ledsen.
Ensamheten gjorde sig hörd, för att han skulle påpeka hur ensam o övergiven jag skulle bli under kvällen.
Av alla dagar på året så va de en dag jag INTE ville vara ensam.
De tog hårt, han menade nog inge illa, han e bara trög...Han är min vän men igår satte jag ner foten o sa ifrån,
för de va inte okej o de blev alldeles för mkt för mig.
Iallafall, min farbror Hasse sa att detta kanske är en ny start, och jag hoppas verkligen de! Jag vill så gärna lära känna mina kusiner och honom o min faster... De är nånting jag drömt om sen jag va liten..
Tack Anders för att du är en så underbar storebror,
du o din familj har en stor plats i mitt hjärta <3
See You Next Time
Igår va jag på begravning för min farbror Åke som dog av en hjärntumör,
igår träffade jag släktingar jag inte sett på 20 år, igår va en omtumlande dag.
Jag har inte träffat mina farbröder eller min faster på 20 år, och mina kusiner som med tiden kommit in i bilden har jag aldrig nånsin träffat. Att kliva in i kapellet ute på skogskyrkogården va ett stort steg för mig, mitt hjärta höll på att hoppa ut ur bröstet på mig. Kände mig vilsen och ivägen, vart ska jag titta, hur ska jag stå,
va ska jag säga...?
Min bror viskar till mig att där står min farbror Hasse (anledningen till att han säger de till mig, är juh för att jag inte vet hur dessa människor ser ut). Jag går fram och skakar hans hand,
han tittar mig i ögonen och jag ser att han känner igen mig.
Han säger att de va länge sen, och jag svarar: ja ungefär 20 år.......
Sen går jag bort till bänken för närstående till den avlidne. Där står två sjukt vackra blonda tjejer, långa som fan. Mina kusiner... Dom ler, som att dom känner igen mig också fast vi aldrig har setts, jag känner mig vilsen..
Jag har fått höra att min farmor hade kort på mig i sin bokhylla så kanske är de därför dom vet vem jag är....
Sen till sist hälsar jag på min faster, alla verkar så säkra. Jag därimot känner mig helt fel...
Kistan står där o framför den står ett stafli med ett självporträtt, min kära farbror Åke, första gången jag ser hur du ser ut, och de är på ett självporträtt som du själv har målat framför din egen kista....
Jag sitter bredvid min storebror på första raden, i början går de bra, men sen kommer tårarna...
Mest för att jag pratade med Åke för nått år sedan, de va han som berättade att farmor hade haft bilder på mig i sin bokhylla... Hela situationen va jobbig, att se min släkt sitta där helt förstörda av sorg, att se dom för första gången på alldeles för många år. Jag hade velat träffa dom första gången under andra omständigheter....
Jag är så glad att jag hade min storebror där, han gav mig styrkan att orka vara där..
Han kanske inte förstår de själv men de va skönt att ha honom vid min sida. Jag känner hans skydda sin lillesysters signaler, och de älskar jag honom för.
De va iallafall en sjukt tuff dag... Hade en sinnes sjuk spännings huvudvärk när jag kom hem o den fortsatte förpesta min dag...
Kvällen vart inte bättre, "K" vet inte när han ska hålla käften, tror att jag kan ta all skit alla dagar om året. Igår va inte en sån dag, igår ballade jag ur. Dom knappar han annars kan trycka på, o driva med mig dom knapparna va jävligt ömtåliga igår. Och jag tog åt mig som en svamp drar åt sig vatten, jag blev sjukt arg o ledsen.
Ensamheten gjorde sig hörd, för att han skulle påpeka hur ensam o övergiven jag skulle bli under kvällen.
Av alla dagar på året så va de en dag jag INTE ville vara ensam.
De tog hårt, han menade nog inge illa, han e bara trög...Han är min vän men igår satte jag ner foten o sa ifrån,
för de va inte okej o de blev alldeles för mkt för mig.
Iallafall, min farbror Hasse sa att detta kanske är en ny start, och jag hoppas verkligen de! Jag vill så gärna lära känna mina kusiner och honom o min faster... De är nånting jag drömt om sen jag va liten..
Tack Anders för att du är en så underbar storebror,
du o din familj har en stor plats i mitt hjärta <3
See You Next Time
Basshunter-Camilla
Camilla om du börja frysa
Så kan du få komma hit och mysa
Så ska jag varma dig i natt
Camilla om du vill kramas
Så ta av dig din rosa pyjamas
Så ska jag vise för dig att
Jag kan ge utan att ta
Jag kan få dig att må bra
O Camilla sov en natt med mig
Jag kan ge dig min hand,
O mitt hjärta står i brand
O Camilla du kan ej säga nej,
till en natt med mig
Du, ibland kan livet va svårt
då är det lätt att man faller i gråt
Åh, jag vill göra dig glad
du är den jag vill ha.
Camilla vill du jag ska pilla
okej då ska jag paja din frilla
vi skrynklar lakanet i din säng
Jag kan ge utan att ta
Jag kan få dig att må bra
O Camilla sov en natt med mig
Jag kan ge dig min hand,
O mitt hjärta står i brand
O Camilla du kan ej säga nej,
till en natt med mig
Så kan du få komma hit och mysa
Så ska jag varma dig i natt
Camilla om du vill kramas
Så ta av dig din rosa pyjamas
Så ska jag vise för dig att
Jag kan ge utan att ta
Jag kan få dig att må bra
O Camilla sov en natt med mig
Jag kan ge dig min hand,
O mitt hjärta står i brand
O Camilla du kan ej säga nej,
till en natt med mig
Du, ibland kan livet va svårt
då är det lätt att man faller i gråt
Åh, jag vill göra dig glad
du är den jag vill ha.
Camilla vill du jag ska pilla
okej då ska jag paja din frilla
vi skrynklar lakanet i din säng
Jag kan ge utan att ta
Jag kan få dig att må bra
O Camilla sov en natt med mig
Jag kan ge dig min hand,
O mitt hjärta står i brand
O Camilla du kan ej säga nej,
till en natt med mig
