Vi syns i Nangijala farbror Åke
Igår va en tuff dag..
Igår va jag på begravning för min farbror Åke som dog av en hjärntumör,
igår träffade jag släktingar jag inte sett på 20 år, igår va en omtumlande dag.
Jag har inte träffat mina farbröder eller min faster på 20 år, och mina kusiner som med tiden kommit in i bilden har jag aldrig nånsin träffat. Att kliva in i kapellet ute på skogskyrkogården va ett stort steg för mig, mitt hjärta höll på att hoppa ut ur bröstet på mig. Kände mig vilsen och ivägen, vart ska jag titta, hur ska jag stå,
va ska jag säga...?
Min bror viskar till mig att där står min farbror Hasse (anledningen till att han säger de till mig, är juh för att jag inte vet hur dessa människor ser ut). Jag går fram och skakar hans hand,
han tittar mig i ögonen och jag ser att han känner igen mig.
Han säger att de va länge sen, och jag svarar: ja ungefär 20 år.......
Sen går jag bort till bänken för närstående till den avlidne. Där står två sjukt vackra blonda tjejer, långa som fan. Mina kusiner... Dom ler, som att dom känner igen mig också fast vi aldrig har setts, jag känner mig vilsen..
Jag har fått höra att min farmor hade kort på mig i sin bokhylla så kanske är de därför dom vet vem jag är....
Sen till sist hälsar jag på min faster, alla verkar så säkra. Jag därimot känner mig helt fel...
Kistan står där o framför den står ett stafli med ett självporträtt, min kära farbror Åke, första gången jag ser hur du ser ut, och de är på ett självporträtt som du själv har målat framför din egen kista....
Jag sitter bredvid min storebror på första raden, i början går de bra, men sen kommer tårarna...
Mest för att jag pratade med Åke för nått år sedan, de va han som berättade att farmor hade haft bilder på mig i sin bokhylla... Hela situationen va jobbig, att se min släkt sitta där helt förstörda av sorg, att se dom för första gången på alldeles för många år. Jag hade velat träffa dom första gången under andra omständigheter....
Jag är så glad att jag hade min storebror där, han gav mig styrkan att orka vara där..
Han kanske inte förstår de själv men de va skönt att ha honom vid min sida. Jag känner hans skydda sin lillesysters signaler, och de älskar jag honom för.
De va iallafall en sjukt tuff dag... Hade en sinnes sjuk spännings huvudvärk när jag kom hem o den fortsatte förpesta min dag...
Kvällen vart inte bättre, "K" vet inte när han ska hålla käften, tror att jag kan ta all skit alla dagar om året. Igår va inte en sån dag, igår ballade jag ur. Dom knappar han annars kan trycka på, o driva med mig dom knapparna va jävligt ömtåliga igår. Och jag tog åt mig som en svamp drar åt sig vatten, jag blev sjukt arg o ledsen.
Ensamheten gjorde sig hörd, för att han skulle påpeka hur ensam o övergiven jag skulle bli under kvällen.
Av alla dagar på året så va de en dag jag INTE ville vara ensam.
De tog hårt, han menade nog inge illa, han e bara trög...Han är min vän men igår satte jag ner foten o sa ifrån,
för de va inte okej o de blev alldeles för mkt för mig.
Iallafall, min farbror Hasse sa att detta kanske är en ny start, och jag hoppas verkligen de! Jag vill så gärna lära känna mina kusiner och honom o min faster... De är nånting jag drömt om sen jag va liten..
Tack Anders för att du är en så underbar storebror,
du o din familj har en stor plats i mitt hjärta <3
See You Next Time
Igår va jag på begravning för min farbror Åke som dog av en hjärntumör,
igår träffade jag släktingar jag inte sett på 20 år, igår va en omtumlande dag.
Jag har inte träffat mina farbröder eller min faster på 20 år, och mina kusiner som med tiden kommit in i bilden har jag aldrig nånsin träffat. Att kliva in i kapellet ute på skogskyrkogården va ett stort steg för mig, mitt hjärta höll på att hoppa ut ur bröstet på mig. Kände mig vilsen och ivägen, vart ska jag titta, hur ska jag stå,
va ska jag säga...?
Min bror viskar till mig att där står min farbror Hasse (anledningen till att han säger de till mig, är juh för att jag inte vet hur dessa människor ser ut). Jag går fram och skakar hans hand,
han tittar mig i ögonen och jag ser att han känner igen mig.
Han säger att de va länge sen, och jag svarar: ja ungefär 20 år.......
Sen går jag bort till bänken för närstående till den avlidne. Där står två sjukt vackra blonda tjejer, långa som fan. Mina kusiner... Dom ler, som att dom känner igen mig också fast vi aldrig har setts, jag känner mig vilsen..
Jag har fått höra att min farmor hade kort på mig i sin bokhylla så kanske är de därför dom vet vem jag är....
Sen till sist hälsar jag på min faster, alla verkar så säkra. Jag därimot känner mig helt fel...
Kistan står där o framför den står ett stafli med ett självporträtt, min kära farbror Åke, första gången jag ser hur du ser ut, och de är på ett självporträtt som du själv har målat framför din egen kista....
Jag sitter bredvid min storebror på första raden, i början går de bra, men sen kommer tårarna...
Mest för att jag pratade med Åke för nått år sedan, de va han som berättade att farmor hade haft bilder på mig i sin bokhylla... Hela situationen va jobbig, att se min släkt sitta där helt förstörda av sorg, att se dom för första gången på alldeles för många år. Jag hade velat träffa dom första gången under andra omständigheter....
Jag är så glad att jag hade min storebror där, han gav mig styrkan att orka vara där..
Han kanske inte förstår de själv men de va skönt att ha honom vid min sida. Jag känner hans skydda sin lillesysters signaler, och de älskar jag honom för.
De va iallafall en sjukt tuff dag... Hade en sinnes sjuk spännings huvudvärk när jag kom hem o den fortsatte förpesta min dag...
Kvällen vart inte bättre, "K" vet inte när han ska hålla käften, tror att jag kan ta all skit alla dagar om året. Igår va inte en sån dag, igår ballade jag ur. Dom knappar han annars kan trycka på, o driva med mig dom knapparna va jävligt ömtåliga igår. Och jag tog åt mig som en svamp drar åt sig vatten, jag blev sjukt arg o ledsen.
Ensamheten gjorde sig hörd, för att han skulle påpeka hur ensam o övergiven jag skulle bli under kvällen.
Av alla dagar på året så va de en dag jag INTE ville vara ensam.
De tog hårt, han menade nog inge illa, han e bara trög...Han är min vän men igår satte jag ner foten o sa ifrån,
för de va inte okej o de blev alldeles för mkt för mig.
Iallafall, min farbror Hasse sa att detta kanske är en ny start, och jag hoppas verkligen de! Jag vill så gärna lära känna mina kusiner och honom o min faster... De är nånting jag drömt om sen jag va liten..
Tack Anders för att du är en så underbar storebror,
du o din familj har en stor plats i mitt hjärta <3
See You Next Time
Kommentera här och gör mig glad
Trackback
