beauty in all forms, part 2

Idag tänker jag fördjupa mig i den stora frågan gällande vikten i detta samhälle!
 
Tänker börja med att tillägga att jag är inte den som är den,
jag attraheras av muskler PUNKT
 
Men detta jidder om hur man ska se ut,
hur samhället har förvridit va som är rätt & fel.
Varför är de tabu o ha fett på kroppen,
varför är de äckligt när en rund tjej går i en klänning o visar benen,
varför är de helt okej att en smal tjej går halvnaken o blottar sig,
men inte okej åt andra hållet.
Kurvor är en fin sak, en kropp vi borde uppskatta mer än va vi gör,
men varför uppskattar vi inte kurvorna till fullo?
Jo för att i varje fönster vi går förbi så står skyltdockorna o slår oss i ansiktet,
skyltdockorna har gjorts med revben/höftben synliga
o de är så man ska se ut för att kunna köpa dessa kläder.
 
Barn tror att idealet är smal, Sjöjungfrun är smal o sjöhäxan är tjock..
På senaste har jag fått mkt kritik över hur jag ser ut
vilket gör att jag vill ta upp denhär frågan.
Fick höra av en kille jag träffade att:
Han: Du är mkt större än va jag föreställt mig i mitt huvud..
Jag vet inte va folk tror när man säger kurvor,
får ni upp Jennifer Lopez & Beyoncé i huvudet?
Pinnsmal midja o värsta rumpan, nej så ser inte folk ut (oftast) .
Man har oftast lite hull överallt, inte bara på ett ställe.
Just när jag fick detta slängt i ansiktet så ville jag bara bitchslapa honom,
va ger honom rätten att kritisera mig, vett o etikett, håll käft!
Bara några dagar senare så frågade jag en vän om han kände några killar,
Han: Ja men dom gillar tjejer som Elin.
Jag: jaha, vem är Elin och vad är så speciellt med henne?
Han: Hon är smal..
 
No offense, man får attraheras av va man vill,
men när vart de okej att säga såna saker?
När vart de okej att trycka ner en annan människa för hur personen i fråga ser ut?
Jag har tröttnat på att folk är så trångsynta,
trött på att vi människor är så snabba med att döma så fort nån inte ser ut som alla andra.
Egentligen har de bara med ovisshet att göra.
När man jobbar som personligassistent som jag gör så ser man de glasklart,
det folk är osäkra på är lättare att hysa agg mot.
 
Jag vill inte hysa agg mot någon av dessa personer jag nämnt,
jag tycker bara att man borde tänka sig för va man kläcker ur sig,
man borde vara försiktigare med hur man talar till människor,
för folk tar illa upp, alla har vi känslor som blir sårade.
Och de gör ondast när folk kritiserar vårt utseende,
de är tuffast att läka dom såren.
 
Alla ser vi olika ut,
och jag tycker inte någon är mindre värd bara för att man har några extra kilon.
Vi borde uppskatta att vi lever,
sen när vart vi så elaka mot varandra..?
 
Vikten är aldrig ett problem sålänge du mår bra!
 
 
 

chickenrace with love

Kärlek, ett ord som får hela kroppen att stänga av.
Ett ord som skapar ryckningar på axlarna, framkallar ett nonchalant svar.
Man vill så gärna hålla fast vid hoppet, men nånting har stängts av,
istället väljer man vägar som man vet skadar en.
Allt för att slippa tänka, slippa fundera, slippa få frågan.
Få folk att tro att man vill leva såhär, vill vara ensam, men inombords skriker man,
skriker högt i mörkret, men ingen hör, ingen hör en ensam persons skrik på hjälp. 
 
Orden ger rysningar längs med hela kroppen,
kärleken runt omkring får en att tappa andan,
får en att undra om de ens finns på riktigt.
För att slippa tankarna som äter sig in i själen så gör man en u-sväng,
man gör saker i ren trots, gör saker man senare vet är fel,
chickenrace med kärleken, kärleken förlorar,
smakar de bra i munnen av att vinna?
 
Nej smaken är besk, smakar inte så gott som man vill att den ska göra,
får en att tappa fokus igen.
Vinsten borde skapa tillfredställelse istället för fler frågor,
stegen därifrån är tunga, lyckoruset som kom i vinstenshetta är sen länge borta.
Frågor går istället om varandra i en intensiv kurragömma-lek,
känner att man utnyttjat nått vackert, förstört nått fint.
 
Varför vill man ens utmana kärleken,
varför vill man vinna över den för att bevisa livets bittra sanning.
Vart kommer behovet ifrån att ifrågasätta och förstöra,
vad får dig att tro att du har rätten till de....?
 
 

One act that never can be undone

Söndagsångesten kryper sig närmre, försöker döda alla tankar som snurrar runt,
förtränga mina kanske mindre bra val. 
Men vem försöker jag lura, förtränga går inte när fakta slår mig hårt i ansiktet,
minnen går inte att sudda ut, gjorda val går inte att göra ogjorda.
Vem försöker jag lura, mina handlingar tog mig hit,
fast jag knappt vet hur de gick till.
Allt gick så fort, va hände, varför hände de, hur hände de..
Snurr snurr snurr...
 
Bilder susar förbi i huvudet som i ett bildspel,
vill dunka huvudet i väggen, försvinn!
En film på repeat, en handling, en film, tusen bilder..
Ånger? både och kanske,
hamnar i situationer jag inte kan kontrollera o väljer "fel"..
 
Samtidigt som saknade av en vän ständigt gör sig påmind,
när jag är som svagast vill jag bara lyfta luren,
höra hennes värmande ord. Men hur hamnade vi här,
hur hamnade vi utanför varandras bubblor.
Varför trycker inte mina fingrar på "ring"
nu när jag verkligen kan behöva hennes ord. 
 
Jag förbannar min förmåga att fånga människor,
min förmåga att göra mig hörd o sedd.
För de är den förmågan som sätter mig i dessa situationer,
förbannar min gåva till talet,
hur jag kan fånga en hel skara människor med ord.
För uppmärksamheten gör mig blind,
gör mig oförsiktig, gör mig klumpig..
Och utan att förstå så trampar jag ner i diket,
hamnar vid sidan av vägen...
 
En handling, en situation,
ETT val som jag aldrig kan ta tillbaka varesig jag vill eller ej,,,,

RSS 2.0