the cure
Säg mig varför?
Is i magen.
Ligga & stirra sig blind på ett vitt tak.
Försöka döda tankarna, när de kryper i hela kroppen.
Hjärtat pulserar alldeles för fort.
Tystnaden tränger sig in i märgen, som ett virus.
Ett virus som får tankarna att skrika.
Du är smärtan, lögnen & motgiftet.
Enda som hörs är regnet som smattrar mot de tunna glaset och rinner ner som tårar.
Tårar längs med kinden, droppar ner från hakan.
a fire inside
En eld inombords, en låga som tänts.
Nånting som så länge varit släckt, när en gnista uppenbarar sig.
Kylan försöker sänka mig men lågan i bröstet värmer mig innifrån å ut.
En lek som förvrider förvirringen till max.
Hur en lätt beröring kan få hela kroppen att stanna upp,
när man glömmer att andas.
När man med alla medel försöker stoppa sigsjälv från sigsjälv,
när känslan äter sig in.
Muren som man byggt upp är inte fullständig än,
inte hunnit reparera skadorna från tidigare skotthål.
Kanske är de bra?
Kanske tillåter de mig att öppna mig mer än vad jag annars hade gjort?
Hjälper eller stjälper?
En ångestkänsla kryper under huden,
att man öppnat sig för mkt.
Svårt att finna fokus, svårt att hålla en samlad profil,
för själen skriker så högt att demonerna i huvudet inte hörs.
Brinner upp innifrån, värmen stiger för fort.
Bilder från minnet spelas upp i huvudet, flashar framför ögonen.
När man ser sigsjälv från ett annat perspektiv.
Inspekterar sigsjälv, går igenom minnena.
Första helhjärtade skratten på lång tid,
ser in i sina egna ögon, och insikten fylls på.
Måste pausa denna bergodalbana utan att kliva av, bara stoppa lite.
Låt mig andas, låt mig fundera, låt mig tygla elden.
after rain
Hur är man känslomässigt involverad utan att vara känslomässigt involverad?
Vart sätter man gränsen, vart är början och vart är slutet.
Varje dag är en kamp mot sigsjälv,
en kamp med tankarna som lever sitt eget liv.
Men samtidigt känns livet så lätt,
som en fjäder leker i en sommar bris.
Andas in dofterna som kommer med våren,
ler mot solen med slutna ögon.
Efter regn kommer solsken sägs de,
och de är nånting vi alla försöker leva efter.
Efter allt mörker tittar snart ljuset in.
Men när man står i en mörk del av livet är de svårt att vara positiv,
svårt att tänka på en ljus framtid.
När livet känns som piskrapp över ryggen, när varje andetag gör ont,
när de känns som själen lämnat en.
De är då man distanserar sig från sigsjälv.
knock knock
En dimma har lagts sig över landet.
Ett tjockt moln som skymmer sikten.
Solen är ännu för svag för att tränga sig igenom.
Mörkret knackar på..
Ett par blåa ögon som tappat sin glöd, en tomhet speglar sig i hornhinnan.
En syn som får de att brännas i själen.
Djupet och gnistan som tidigare varit så intensiv i dessa ögon börjar snabbt avta.
Mörkret knackar på..
Dimman känns som rakblad mot huden, skapar djupa sår.
Barfota på en väg av glasskärvor, när en likgiltighet vaknar.
knack knack..
Life
Livet, en bergodalbana som går alldeles för fort.
En karusell som känns så trygg men som kan lura dig.
Ridån sänks ner framför dig och leken är slut.
Vuxenlivet är en promenad på glödande kål.
Allt kan ta slut snabbare än en blinkning,
och ett mörker lägger sig över en.
Som ett tungt moln, en börda på dina axlar,
försöka stå stadigt trots att knäna viker sig.
När livet slår dig i ansiktet, testar dina gränser,
kastar förluster & bortgångar framför fötterna på dig.
När livet leker sin lek trots att du slutat leka, försök då stå stadigt,
försök kämpa vidare, fortsätt gå framåt.
Tårarna pressar sig fram, en sorg som fyller hela bröstet,
låt aldrig ljuset lämna dig.
De är så lätt att låta sorgen ta över,
stiga en åt huvudet, sluka dig hel.
Alla frågor som går om varandra,
men den starkaste, VARFÖR?
Det finns inga svar, de finns inga förklaringar, bara nya frågor.
Men du måste hålla huvudet ovanför ytan,
fortsätt simma, fortsätt kriga.
För även om livet känns orättvist så är vi maktlösa i hur de slutar.
Vi kan bara kipa efter andan
& stödja oss på dem som håller oss om ryggen.
Vara starka för dom som inte har styrkan kvar,
finnas där för dom där ljuset försvunnit.
Dela med oss av de lilla ljus vi själva har,
för tillsammans blir vi starkare.
Lev på hoppet, för hoppet är de sista som lämnar oss.
(Detta inlägg är tillägnat någon)
Escape to a bubble
Att stoppa en pågående analys i huvudet,
eller hundra
Svårigheten att dämpa tankarna som leker kull.
När huvudet känns tomt men ändå överfullt,
kanske är de ekot som gör att de dundrar.
Varför trycker tårarna bakom ögonlocken,
varför bubblar känslorna över?
Livet känns som att åka inlines på en slingrig grusväg med brännässlor på sidorna.
Faller gör man & ont gör de,
men man reser sig igen,
fortsätter med svidande kropp
tills man faller igen.
Trädens sus dämpat dom pågående analyserna,
de känns tyst igen.
Som ett overkligt lugn.
Man skapar en illusion,
en bubbla att fly till.
För att fylla batterierna,
samla på sig nya energier.
Så fort bubblan spricker
& träden slutar sjunga så är man tillbaka.
Återigen försöka fokusera på målet,
försöka ignorera alla tankar som brottas,
försöka glömma tomheten.
Använda den nya energin
till att finna lugnet igen,
separera hjärta & hjärna.
smothered by thoughts
Ensamheten, i slutändan står vi alla ensamma, ensamma i valen vi gör.
För de är alltid du själv som måste ta besluten,
även om människorna i ditt liv har ett inflytande.
även om människorna i ditt liv har ett inflytande.
De finns ett mörker i alla, ett förflutet, en demon.
Och valen vi gör bestämmer om den demonen ska stanna i sin ask eller inte.
Och valen vi gör bestämmer om den demonen ska stanna i sin ask eller inte.
Men tyvärr väldigt ofta så tittar han fram,
bara för att påminna dig om vägen du en gång i tiden valde.
bara för att påminna dig om vägen du en gång i tiden valde.
De finns så mkt man ångrar med tiden,
så mkt som man vill göra ogjort, men som blir ett skelett i garderoben.
så mkt som man vill göra ogjort, men som blir ett skelett i garderoben.
När hjärtat har ett så starkt inflytnade på hjärnan,
att de känns som att man ska bli tokig.
att de känns som att man ska bli tokig.
När man vill så mkt, man vill med hela kroppen,
men man stoppar sigsjälv.
men man stoppar sigsjälv.
Försöker att inte kväva personerna runt omkring,
men samtidigt så drunknar man i sigsjälv.
men samtidigt så drunknar man i sigsjälv.
En kamp mot sigsjälv som inte verkar ha något slut.
Analysering i huvudet pågår dygnet runt,
utmattar varenda centimeter av kroppen.
utmattar varenda centimeter av kroppen.
Rädslan för en ensamhet förpestar sinnet,
rädslan för sigsjälv, rädslan för vad som komma skall.
rädslan för sigsjälv, rädslan för vad som komma skall.
Har ni någonsin känt en sån förvirring över en situation,
människa eller tillstånd att ni bara vill gröpa ur ert huvud å lägga hjärnan i en låda?
människa eller tillstånd att ni bara vill gröpa ur ert huvud å lägga hjärnan i en låda?
Bara låta tankarna vila en pytteliten stund,
för dom vänder ut & in på dig?
för dom vänder ut & in på dig?
Stressen som känns medfödd, händer som skakar och sliter i håret,
ben som vankar fram å tillbaka i rummet.
ben som vankar fram å tillbaka i rummet.
Inget lugn, har den lämnat denna kropp?
Vart är lugnet som medför ett välbehag.
Vart är lugnet som medför ett välbehag.
När man väl fått smak på de så vill man bara ha mer,
och smaken var ljuvlig,
ge tillbaka smaken å känslan av ett lugn som aldrig tidigigare känts.
Ett lyckorus som genomborrade hela kroppen från topp till tå.
och smaken var ljuvlig,
ge tillbaka smaken å känslan av ett lugn som aldrig tidigigare känts.
Ett lyckorus som genomborrade hela kroppen från topp till tå.
