crawlingback

Jag börjar inse att nånting inom mig har slocknat,
glöden som så länge har kämpat för att hålla sig vid liv i mig har nu dött..
De är riktigt mörkt, och de är en ständig kyla som förföljer en,
som ett tomt skal går jag bland folk.
Ögonen har blivit mörka hål som inte längre visar själen, för själen har lämnat denna kropp.
Nu finns endast ett ihåligt skal som väntar på att de sista
hammarslaget ska falla så allt krossas.
Så de inte längre går att bygga ihop,
de går inte längre att tejpa och försöka laga hålen
för då är de som att krossa ett kristallglas,
bara splitter överallt.

Hoppet har lämnat mig, tron har lämnat mig, allt jag en gång trodde på finns inte längre.

Blåser ut ljuset och ingen har längre elden som kan tända lågan igen.....