Självförtroende?
Tittade igenom lite grejer o hittade till Elins blogg, har inte varit inne där på ett bra tag. Och de är bilder på mig lite över allt.
Sen ett inlägg är de en stor bild på mig o rubriken lyder : Du är så vacker.
Hon säger de varje gång jag träffar henne, men varför rinner de av mig som vatten på en gås. Varför ser jag inte de vackra som alla andra verkar se? Varför kan jag inte säga seriöst att jag e snygg, varför ska jag skämta bort de, satt o pratade me Rickard(Rtj) igår o drev om mig själv. För jag sa att jag hade så himla ont i fötterna när vi tittade på Magnus Betnér i onsdags. Och att jag hängde på "K"s axel för att lätta på belastningen från fötterna, då tyckte Rickard att jag skulle ha bett "K" bära mig, eller typ ha mig på hans axlar. Och jag brister ut i skratt o säger att då skulle stackars "K" gå av på mitten haha.
Och jag inser att jag sitter o driver om mig själv på en helt ny nivå, varför liksom? Asså lite kul är de, för jag tror faktiskt att "K" skulle gå sönder hahaha. Nej men asså att jag aldrig kan ta åt mig på riktigt om nån säger nått fint o snällt mot mig. Jag brukar skylla på att dom måste säga så för att dom är mina vänner..
Jag har sjukt dåliga vaner, som att när jag sitter ner så har jag armarna i kors över magen, de finns knappt nån "mage" kvar men ändå så sitter jag så. Jag känner mig sjukt obekväm annars. De spelar ingen roll hur smal jag är så är de samma sak. När jag va 16-18, toppen av mitt liv, hade killar överallt, festade o levde livet. Va som döljde sig under dessa säkra steg jag tog va en sån sjuk osäkerhet o bekräftelsesökande så de bara sjöng om de.
Jag vet att första gången "K2" (haha vi får kalla honom så, fast han borde kallas K1, aja skit samma) sa att jag va snygg. De va månadens skämt, jag skrattade åt honom. Killen jag hade kollat in sen jag va typ 11 år? skulle han tycka jag va snygg? tss inte en chans..
Jag har bättre självförtroende idag men kan fortfarande inte ta åt mig ordentlig när nån säger nått.
Ganska sjukt egentligen , hur svårt kan de vara liksom?
See You Next Time
Sen ett inlägg är de en stor bild på mig o rubriken lyder : Du är så vacker.
Hon säger de varje gång jag träffar henne, men varför rinner de av mig som vatten på en gås. Varför ser jag inte de vackra som alla andra verkar se? Varför kan jag inte säga seriöst att jag e snygg, varför ska jag skämta bort de, satt o pratade me Rickard(Rtj) igår o drev om mig själv. För jag sa att jag hade så himla ont i fötterna när vi tittade på Magnus Betnér i onsdags. Och att jag hängde på "K"s axel för att lätta på belastningen från fötterna, då tyckte Rickard att jag skulle ha bett "K" bära mig, eller typ ha mig på hans axlar. Och jag brister ut i skratt o säger att då skulle stackars "K" gå av på mitten haha.
Och jag inser att jag sitter o driver om mig själv på en helt ny nivå, varför liksom? Asså lite kul är de, för jag tror faktiskt att "K" skulle gå sönder hahaha. Nej men asså att jag aldrig kan ta åt mig på riktigt om nån säger nått fint o snällt mot mig. Jag brukar skylla på att dom måste säga så för att dom är mina vänner..
Jag har sjukt dåliga vaner, som att när jag sitter ner så har jag armarna i kors över magen, de finns knappt nån "mage" kvar men ändå så sitter jag så. Jag känner mig sjukt obekväm annars. De spelar ingen roll hur smal jag är så är de samma sak. När jag va 16-18, toppen av mitt liv, hade killar överallt, festade o levde livet. Va som döljde sig under dessa säkra steg jag tog va en sån sjuk osäkerhet o bekräftelsesökande så de bara sjöng om de.
Jag vet att första gången "K2" (haha vi får kalla honom så, fast han borde kallas K1, aja skit samma) sa att jag va snygg. De va månadens skämt, jag skrattade åt honom. Killen jag hade kollat in sen jag va typ 11 år? skulle han tycka jag va snygg? tss inte en chans..
Jag har bättre självförtroende idag men kan fortfarande inte ta åt mig ordentlig när nån säger nått.
Ganska sjukt egentligen , hur svårt kan de vara liksom?
See You Next Time
Kommentera här och gör mig glad
Trackback
