crawlingback

Satt och pratade med en vän.
Barndomen som ligger många av oss så varmt om hjärtat.
När de va ett äventyr att gå hem från skolan, när mamma undrade hur en promenad på tio minuter kunde ta över en timme.
När gatlyktorna tändes visste man att de va dags att gå hem.
Man lekte tills fötterna blödde, skrapsår på händer och knän var en del av hur man såg ut.
Ingen som ifrågasatte varför man va täckt med blåmärken.
För man var barn, man klättrade i trän, ramlade ner och klättrade upp igen.
Fastnade med foten i gungan och hängde upp och ner tills huvudet va blodfyllt. Men inte mådde vi sämre, fem minuter senare var vi uppe i gungan igen.
Hoppade i gruset och kastade pinnar på varandra, jagade varandra tills man föll ihop i en hög av skratt.
När första sommarregnet kom sprang man ut i tofflor och shorts, tänkte aldrig på förkylning eller sjukdom.
Och sen sprang man in igen där mamma väntade med handdukar och varm choklad.
Man byggde kojor i skogen utan att oroa sig för fula gubbar, lekte att hela skogen va en trollskog.
Och ingen tyckte de va konstigt att nåra barn lekte själva även fast de var kväll.
För vi fick vara barn, vi satt inte fast vid nån typ av elektronik.
Vi hade en klocka på armen som vi följde.
Cyklade ner i diken av brännässlor, spräckte läppen när vi åkte rutschkana.
Vi dog inte, vi blev bara starkare och de stoppade oss inte från att leka vidare.
Ett plåster och ett "de är ingen fara" från mamma så kändes livet bra igen.

Barndomen är ett varmt minne jag håller hårt i.

Vi alla går längs knöliga gator, upp och ner sträcker sig vägen vi ska vandra.
Ibland dyker de upp hinder, hinder som är för höga att hoppa över.
Hinder vi på något sätt måste avlägsna, mycket blod svett & tårar har slösats och mycket tid som vi kunde ha lagt på något viktigare.
Tid är egentligen allt vi har, tid som inte är självklar men som vi tar föregivet.
För få timmar på dygnet gör att stress är vardag men vi behåller lugnet.
Stress att växa upp, att stadga sig, att göra nånting vettigt av livet.
Men ändå får vi inte ha bråttom, även fast vi knuffas framåt under pistolhot.
Dagarna passerar i en enda röra, och ibland är de svårt att konstatera vilken dag de är.
De är svårt att koncentrera sig, veta vad som komma skall.
Och dessa hinder blir bara högre med åren, man har nu lärt sig att undvika dom på lättaste möjliga sätt.
Fråga mig inte hur vi gör, lätt är de inte men vi hittar den "lättaste" vägen av de svåraste.
Livet är en dimma som emellanåt klarnar, men som sen tätnar och blir tjockare än någonsin.
Med händerna utsträckta i ett tafatt försök att söka sig framåt.
Känna sig för i livet, känna sig fram som en blind.
För alla är vi blinda i slutändan, och alla snubblar och staplar vi fram.
Vi snubblar för människor, och försöker stapla vidare med ihoptejpade hjärtan.
Barfota på gator av glasskärvor.