escape from the truth
Vändningar, livets sätt att jävlas med dig.
Snabba vändningar som rubbar hela din verklighet.
Snabba vändningar som rubbar hela din verklighet.
Som ger känslan av att stå vid kanten av ett stup och viljan att falla ner mot ingentinget.
Ingentinget låter som en skön känsla, allting bara försvinner, ärren utplånas.
Ett ingenting som fyller en med ro.
Ett ingenting som fyller en med ro.
Men livet kastar inte mer på dig än vad du klarar av sägs de, även fast allt känns hopplöst.
I en ny era tar vi oss tillbaka starkare än någonsin,
med fötterna tyngre mot marken och huvudet högre än någonsin förr.
med fötterna tyngre mot marken och huvudet högre än någonsin förr.
Men mitt i allt elände så känns de som en dröm i horisonten
som solnedgången tar med sig ner.
Ett tidigare liv kommer ikapp en,
är de dags att falla tillbaka i gamla vanor eller går de att skaffa nya.
är de dags att falla tillbaka i gamla vanor eller går de att skaffa nya.
Kan man ändra hur man en gång varit, hur folk ser på en.
Kan man ändra ett beetende som sitter så djupt.
Kan man ändra ett beetende som sitter så djupt.
Livet.. ja juste..
Ångesten och rädslan för ensamheten som alltid kom krypandes dagen efter,
den andra dagen som man inte ens tänkt på den första dagen.
Ångesten och rädslan för ensamheten som alltid kom krypandes dagen efter,
den andra dagen som man inte ens tänkt på den första dagen.
Alla dåliga val man gjort den första dagen
för att inte ens tänka på vad man var tvungen att stå för dag nummer två.
för att inte ens tänka på vad man var tvungen att stå för dag nummer två.
Skeletten i garderoben var de ja, som man aldrig rensar, som bara växer sig större,
skeletten som förr eller senare kommer tillbaka och hemsöker dig.
När verkligheten slår dig i ansiktet.
skeletten som förr eller senare kommer tillbaka och hemsöker dig.
När verkligheten slår dig i ansiktet.
Förändringar, vändningar, ingentinget, skeletten..
En trasig själs vardag, ärr som brister och blöder igen,
när man tafatt försöker tejpa ihop, hålla ihop sigsjälv.
när man tafatt försöker tejpa ihop, hålla ihop sigsjälv.
Som att springa ifrån sanningen, hoppas att den inte kommer ikapp.
För jag kommer springa tills de tar stopp.
Ctrl Alt Delete
I all smärta har man byggt upp en mur,
en mur så hög att man själv inte kan klättra över den.
Och nånstans har man lurat sig själv att allt är bra,
att man står med fötterna på jorden och ler mot världen.
att man står med fötterna på jorden och ler mot världen.
Men sen nånstans på vägen så kommer smällen,
smällen som kastar oss ner mot marken igen.
Får oss att inse att spökena är kvar, demonerna som jagar oss i våra mörkaste tankar.
smällen som kastar oss ner mot marken igen.
Får oss att inse att spökena är kvar, demonerna som jagar oss i våra mörkaste tankar.
Ett försök att radera de förflutna fick vår stadiga mur att gunga,
demonerna började löpa amok och lådan som man stängt öppnades med mängder av tårar.
demonerna började löpa amok och lådan som man stängt öppnades med mängder av tårar.
Tårar från inte bara en incident, utan tre..
Minnen och smärta som man trodde man hade handskats med förut återupplivas,
och en procedur av nån typ av läkning börjar.
Minnen och smärta som man trodde man hade handskats med förut återupplivas,
och en procedur av nån typ av läkning börjar.
Att stirra sig blind på en markering som raderar de förflutna med ett minne i taget,
styrkan man måste finna för att godkänna borttagandet one by one...
styrkan man måste finna för att godkänna borttagandet one by one...
Vart hittar man styrkan att pussla ihop sitt liv igen,
vart hittar man tålamodet att lugna alla demoner.
vart hittar man tålamodet att lugna alla demoner.
Hur raderar man en del utav sitt liv utan att radera en del utav sigsjälv..?
Minnesbilder spolas förbi i ens huvud, små glimtar bara,
men tillräckligt stora för att rubba den verklighet man försöker återuppbygga.
Små droppar utav sorg pressar bakom ögonlocken,
varje droppe som lyckas ta sig ut är som ett knivhugg i bröstet.
För alla har vi känt smärta av någon sort, och alla har vi försökt läka på vårt eget vis.
men tillräckligt stora för att rubba den verklighet man försöker återuppbygga.
Små droppar utav sorg pressar bakom ögonlocken,
varje droppe som lyckas ta sig ut är som ett knivhugg i bröstet.
För alla har vi känt smärta av någon sort, och alla har vi försökt läka på vårt eget vis.
Men när man inte vet hur man gör,
när man inte vet vart man ska börja, i vilken ände?
när man inte vet vart man ska börja, i vilken ände?
När man inte vet hur man stänger Pandoras ask.
När man nånstans känner sig orkeslös, likgiltig, hoppas att de löser sig av sigsjälv.
Och man hoppas att huvudet kan gå in i någon sorts autopilot eller omformatering.
När man nånstans känner sig orkeslös, likgiltig, hoppas att de löser sig av sigsjälv.
Och man hoppas att huvudet kan gå in i någon sorts autopilot eller omformatering.
Hur gör man?!
Huvudet skriker, kroppen skriker, en vandrande tickande bomb.
Nånstans vill man tro att själen går in i självläkning, varesig du vill eller ej.
Som när man skär sig på en kniv, de blöder, men kroppen tar tag i de,
å förhoppningsvis slipper du infektion & de är läkt inom en vecka.
Tänk om de var så enkelt att läka känslor,
man bara satte ett plåster och så var de fixat.
å förhoppningsvis slipper du infektion & de är läkt inom en vecka.
Tänk om de var så enkelt att läka känslor,
man bara satte ett plåster och så var de fixat.
Men under årens lopp har de lagats med allt som går..
Ärren sitter djupt och kommer för alltid göra de, nya ärr kommer,
medans gamla ärr försvagas,
men nya som gamla så kommer dem alltid kännas, göra sig påminda.
Ärren sitter djupt och kommer för alltid göra de, nya ärr kommer,
medans gamla ärr försvagas,
men nya som gamla så kommer dem alltid kännas, göra sig påminda.
En dag kanske man ser tillbaka utan att känna nån smärta,
en dag kanske man kan prata om minnena utan att spökena får ny näring.
En dag kanske man har lyckats läka.
en dag kanske man kan prata om minnena utan att spökena får ny näring.
En dag kanske man har lyckats läka.
