crawlingback

Sorry för den sena uppdateringen, men tiden räcker inte till..  

I början på denna vecka så satt jag på tåget påväg till jobbet. Musik skrek i mina öron och jag bara nöjt av "tystnaden" Bara jag och musiken. Jag satt där och tittade ut från fönstret såg allting svissha förbi, ungefär så fort som jag tycker livet går. Just nu går allt så fort och dagarna blir bara till en vana. Jag umgås knappt me min familj eftersom jag slutar sent och inte är hemma förens 22:00. Hinner prata me min mamma lite på morgonen men sen bär de av till jobbet. De känns tufft ibland, känns som att jag inte hänger med när familjen pratar har knappt nån aning om va som hänt i veckan och måste hela tiden fråga va dom pratar om . De gjorde mig på riktigt dåligt humör förra helgen, jag blev depp. Så jag höll tyst istället och gick i min egen lilla värld. Men till saken , jag klev av tåget och hade fortfarande musik i öronen.

Folk har bråttom , knuffas och trängs, alla kommer fram förr eller senare ändå, man måste inte trängas! Ett faktum för jag går alltid helt lungt och jag kommer alltid fram till mitt mål, försenad eller i tid, jag kommer fortfarande fram hehe. Men jag går där och tänker " jag är faktiskt bara en i mängden , mina problem är egentligen kanske bara en fjärt i havet. För tänk alla månniskor, en kille kanske precis klivit ur gaderoben för sin familj, en annan kanske väntar på provresultat angående HIV, en annan kanske precis går igenom en skilsmässa och en annan kanske kommer hem och gömmer sig i knarkets värld. Egentligen är jag bara en i mängden. Jag går där, musiken ekar i öronen, farbror i rullstol sitter och skriker "bingolotter, bingolotter, köp bingolotter" i samma rytm så de nästan låter som att han är en programmerad robot. men jag hör honom inte idag , jag bara ser hans läppar röra sig och hans armar vifta. Jag går förbi trängs in i folkmassan igen. Gårner till tunnelbanan där kaoset är ännu värre, alla ska in genom dörrarna samtidigt och folk springer om varandra. Jag försöker komma fram för jag ska bara gå igenom, jag går längt mot kanten och rycker till när tuben rullar in bredvid mig så att håret flyger.

Jag hör inget bara min musik, jag ser folk prata i telefon andra stå o prata med varandra, men jag är i min egen lilla bubbla, bara betraktar och fortsätter förbi. Går upp vid Åhlens och där blandas lukten av ciggarettrök och perfym. De kommer alltid som ett slag mot ansiktet och de knyter sig i halsen varje gång. Inte för att de luktar äckligt eller så, bara av att de luktar så starkt. Jag går ut på drottninggatan och där är folk vilda i lunch ruset. Jag håller mig på min lilla kant , försöker ta mig framåt. Männen med massa kläder och stora plakat står som vanligt och gör reklam, dom ser så stelfrusna ut, ursh vilket jobb! Jag känner hur blöt jag börjar bli om fötterna eftersom de e så slaskigt på gatan. men jag vet att jag snart är framme. En mamma med barnvagn försöker hålla mössan kvar på sitt lilla bran som envisas med att ta av den ..

Jag tar mig över övergångsstället utan att bli påkörd av en taxibil (vilket bara är en tidsfråga innan jag blir de)
Nu går jag på kungsgatan , hör ingenting, bara jag och musiken. Röken från min mun  svävar upp över taken. Jag har döden mellan mina fingrar, så nära men ändå så långt bort. Skrämmande och tänka så. Den gråa röken slår emot mannens rygg som går framför mig. Sen stannar jag, tar sista blosset och trycker in koden. Kliver in i värmen plockar ut musik, nu hör jag mina egna steg i ekot i porten och nåra män som pratar bakom mig. Går upp för trapporna och öppnar dörren ett plingande ljud hörs och jag kliver in. Hej Bruno!
Och min egna värld va slut, nu va de dags för jobb och jag log för mig själv och gör de jag ska.!
Jobbet har blivit min värld nu, allt annars skjuts åt sidan för jobbet tar upp tid, tid som de inte finns tillräckligt av.

Så nu blev de ett skit långt inlägg men de får ni stå ut med.