crawlingback

Nu kanske jag kommer låta lite nördig men de får ni ta.
Tittade precis på "a cinderella story" och undrar när man egentligen ska finna kärlek?
Jag blir juh ständigt bränd alltid sårad av dom som betytt mest. När ska jag bli behandlad som jag förtjänar, när ska jag få känna pirret och lyckan strömma genom min kropp? Många av mina vänner har funnit den biten, och ibland undrar jag varför jag inte kan få bli så lycklig. Alltid när de börjar brännas när de börjar kännas bra så är de nått som sätter käppar i hjulen.
De är som att ödet inte vill låta de ske.... Jag blir deprimerad när jag tittar på såna här filmer,
för allt är så perfekt. Ja jag vet de e bara en film, men ibörjan när man blir kär när allt pirrar o är allmänt underbart då känns de som att man är med i en kärleksfilm. Jag vill känna så, jag vill att nån ser mig för den jag är, älskar mig för den jag verkligen är. Mina vänner säger att jag kommer hitta honom snart, ja jag vet man ska inte leta o han dyker väl upp inom sinom tid. Men jag är trött på att vara ensam, att vara de tredje hjulet när man umgås me vänner , trött på att behöva säga att man fortfarande är singel.

Och sen blir jag så trött när vi tjejer beter oss som svin o inte minst killarna oxå. När jag ser mina vänner falla handlöst i mina armar, när jag hör hur folk beter sig mot varandra, o bara tar allt o alla förgivet.
Varför tar vi saker förgivet?
Jag säger inte att jag inte tar saker förgivet för de gör jag, ibland tar jag min mamma förgivet. Vilket vi inte ska göra, man vet aldrig va morgondagen har att ge.


Aja nu vill väl inte ni höra nå mer om mina vrickade funderingar....