Ett litet samhälle i värmlands län
Idag är en sån där kväll då allt gör så ont i själen..
Mina tankar går tillbaka till den lilla staden Säffle, och de gör så ont att tänka på alla underbara minnen, de gör så ont att tänka på alla underbara människor.. De svider i själen, tårarna trycker på under ögonlocken. Att ett fåtal människor kan ha så stor inverkan på en annan människa.. Känns som att jag förlorat en andra familj, dessa värmlänningar tog emot mig med öppna armar, jag va alltid en korkad 08:a men dom släppte in mig. Vissa behandlade mig som en del av familjen. Åh att kliva av tåget i karlstad , ställa ner väskan o titta sig omkring, genom folkmassan kom alltid en liten pojke springandes med öppna armar, jag blev alltid rörd när han kom där springandes. Gud va jag älskar dom två pojkarna, dom va som mina egna bröder, att tänka på de som varit är tungt, tungt som fan. Att allt gick så fel och jag förlorade allting, allting! Jag förlorande nånting som låg mig så varmt om hjärtat, och jag kan fortfarande inte släppa taget.
Mer än hälften av mina lyckligaste stunder va just när jag va i Säffle. Tivoli besök, marknaden, våra roadtrips till göteborg. Alla sena kvällar, krogbesöken på Harrys & Stenhuset, alla gånger vi varit ute på vattnet, alla grillkvällar. De finns så mkt mer så många minnen som lyser upp min vardag, men som samtidigt lägger sig som en skugga över mitt liv. Ibland undrar jag om jag ska ta mina vägar förbi igen, en sista gång , ett avslut. Jag tror helt ärligt inte att jag klarar av de, jag kommer en dag kunna släppa taget, men inget kommer kunna få mig att glömma.
Man saknar vissa mer än andra, men självklart saknar jag alla nå sjukt. Men "A" du va min andra halva, vi avslutade nästan varandras meningar, du drog upp mig när allt kändes meningslöst. Jag hoppas verkligen du har de bra där du är nu, på andra sidan jordklotet. Du har mina tankar hos dig, alltid.
Rensade i gamla mappar o hittade gamla bilder från gymnasietiden, de va som att nån högg mig rakt i bröstet, att se bilder från tiden då jag va med er, de va i början när jag fortfarande lärde känna er, när jag va "ny".
Och jag tittade på bilderna o en djup suck inom mig spred sig. "P" du är en sån underbar prick, vi hade våra duster, vi slog alltid på varandra , retade gallfeber på varandra, då kunde de gå överstyr o man blev irriterad, idag skulle jag kunna ge vad som helst för att få gnabbas me dig igen. Vi hade så himla kul. Jag saknar dessa disskutioner, jag saknar DIG.
Jag orkar inte skriva mer, de tar för mkt av mig, jag blir så jävla depp.
Men ni ska veta att jag är tacksam som fick lära känna er! <3<3
See You Next Time
Mina tankar går tillbaka till den lilla staden Säffle, och de gör så ont att tänka på alla underbara minnen, de gör så ont att tänka på alla underbara människor.. De svider i själen, tårarna trycker på under ögonlocken. Att ett fåtal människor kan ha så stor inverkan på en annan människa.. Känns som att jag förlorat en andra familj, dessa värmlänningar tog emot mig med öppna armar, jag va alltid en korkad 08:a men dom släppte in mig. Vissa behandlade mig som en del av familjen. Åh att kliva av tåget i karlstad , ställa ner väskan o titta sig omkring, genom folkmassan kom alltid en liten pojke springandes med öppna armar, jag blev alltid rörd när han kom där springandes. Gud va jag älskar dom två pojkarna, dom va som mina egna bröder, att tänka på de som varit är tungt, tungt som fan. Att allt gick så fel och jag förlorade allting, allting! Jag förlorande nånting som låg mig så varmt om hjärtat, och jag kan fortfarande inte släppa taget.
Mer än hälften av mina lyckligaste stunder va just när jag va i Säffle. Tivoli besök, marknaden, våra roadtrips till göteborg. Alla sena kvällar, krogbesöken på Harrys & Stenhuset, alla gånger vi varit ute på vattnet, alla grillkvällar. De finns så mkt mer så många minnen som lyser upp min vardag, men som samtidigt lägger sig som en skugga över mitt liv. Ibland undrar jag om jag ska ta mina vägar förbi igen, en sista gång , ett avslut. Jag tror helt ärligt inte att jag klarar av de, jag kommer en dag kunna släppa taget, men inget kommer kunna få mig att glömma.
Man saknar vissa mer än andra, men självklart saknar jag alla nå sjukt. Men "A" du va min andra halva, vi avslutade nästan varandras meningar, du drog upp mig när allt kändes meningslöst. Jag hoppas verkligen du har de bra där du är nu, på andra sidan jordklotet. Du har mina tankar hos dig, alltid.
Rensade i gamla mappar o hittade gamla bilder från gymnasietiden, de va som att nån högg mig rakt i bröstet, att se bilder från tiden då jag va med er, de va i början när jag fortfarande lärde känna er, när jag va "ny".
Och jag tittade på bilderna o en djup suck inom mig spred sig. "P" du är en sån underbar prick, vi hade våra duster, vi slog alltid på varandra , retade gallfeber på varandra, då kunde de gå överstyr o man blev irriterad, idag skulle jag kunna ge vad som helst för att få gnabbas me dig igen. Vi hade så himla kul. Jag saknar dessa disskutioner, jag saknar DIG.
Jag orkar inte skriva mer, de tar för mkt av mig, jag blir så jävla depp.
Men ni ska veta att jag är tacksam som fick lära känna er! <3<3
See You Next Time
Kommentera här och gör mig glad
Trackback
