Analysera mera!?
Ibland undrar jag om jag e för dömmande, för snabb me att skaffa en uppfattning. Ibland undrar jag om jag tar folks ord för seriöst. Är jag en för seriös människa? Ja jag kan ta mkt skoj o skit, och folk undrar hur jag orkar va så positiv. Men lika gärna som att jag kan vända helt o ta allt på blodigt allvar, fast de bara e på skämt....
Jag kan läsa folk ganska bra, på kroppsspråk och ögon, allra bäst på ögon. Men de finns nåra få i min umgänges krets som de fan e omöjligt att läsa av. Oftast kan en kompis bara göra en suck annorlunda så hör jag direkt att nånting inte stämmer eller att den personen ska ta upp nånting jobbigt till ytan.
Men som sagt, vissa, ja vissa , där står jag i ovisheten. De tog mig ett tag att lära mig "J" men nu kan jag honom som en öppen bok, varenda rörelse, varenda ryckning i mungipan. Jag kan höra lögnerna bakom hans ord. Men så blir de väl kanske efter ett dussin år.
När jag träffar nya människor sätter jag mig i utkanten och tittar ut över alla, ser hur dom uppför sig, håller mig i utkanten o försöker få en uppfattning om folk. Jag tycker inte om att komma in bland mkt folk som jag inte känner. Ni som känner mig tänker väl att detta inte kan stämma. Camilla är juh sjukt social! Ja ni har rätt jag e social o älskar att gå i stan med mkt folk, men de e skillnad än att komma in på en hemma fest, där man vet blickarna, dömmande... Jag vet själv hur man uppför sig när de kommer nån ny till en fest där de bara e sina egna kompisar. Man kollar direkt vibbarna o skaffar sig en uppfattning. Jag hatar att stå i den sitsen, de gör mig kallsvettig. Sen e de juh alltid olika , med olika situatoner.
Ibland hatar jag att vara tjej, varför ska vi vara så jävla jobbiga? Minsta lilla så ska vi analysera, tänka igenom varenda rörelse, gå igenom varenda ord 15 ggr i huvudet. Och sen analysera mer o ännu mer !
Jag e så trött på mitt huvud, varför kan jag inte bara flyta med, ta allt som de kommer? Varför måste jag checka av allt hundra ggr. Jag va inte så förut, eller ja, jag va inte lika mkt förr. Är de all skit man fått under dessa år som satt sina spår?. Som gjort att jag inte vågar lita på människor, och med människor menar jag mest av de manliga könet haha. Elin sa en gång att jag kanske redan har missat min rätta för att jag dömmer o vänder på klacken, slår upp en betong vägg mellan mig o den andra personen. Men är de så konstigt egentligen??
Ni mina vänner vet hur många ggr jag har slagit ner den där betong väggen och öppnat hela mitt hjärta. För att sen få mitt hjärta utslitet o nertrampat i leran, o så står jag där igen, ensam, sårad och förstörd. Och jag får alltid ensam bygga upp mig själv på nytt. Så är de så konstigt att jag ständigt är på min vakt?
"K" Jag säger att jag känner dig, o de borde jag kanske göra vid de här laget. För snart e de ett dussin år av vänskap där me. Men jag kan inte läsa dig helt o hållet, jag vet oftast när du skämtar, men ibland så förstår jag inte ? Tror du e helt seriös o tar åt mig som en svamp drar åt sig vatten. Kanske är de åren av upphåll i våran kontakt som gjort att vi missat för mkt om varandra. Att så mkt har tillkommit . Ja jag vet inte, men jag vet iallafall eller jag känner att jag inte förstår mig på dig helt o fullt. Visst jag kan se o höra när du ljuger oftast, men de ligger mer bakom de. Du har sidor i din bok som e tomma, som jag inte ser. Och de e fan inte lätt att lära sig läsa dom sidorna heller. Men jag står fast i att jag tror jag känner dig bättre än va du känner mig.
Undrar va ödet har valt ut åt mig, undrar va allt de här ska vara bra för. Allt som händer i mitt liv..
Va har ni lagt upp för plan? Jag vet inte hur mkt mer jag orkar... Testa inte mina gränser, för dom e väldigt svaga vid de här laget..
Så tjejer, ska vi sluta analysera o försöka att bara ta de som de kommer?
För jag vet att jag inte är den ända som förvrider allt i huvudet. ;)
See You Next Time
Jag kan läsa folk ganska bra, på kroppsspråk och ögon, allra bäst på ögon. Men de finns nåra få i min umgänges krets som de fan e omöjligt att läsa av. Oftast kan en kompis bara göra en suck annorlunda så hör jag direkt att nånting inte stämmer eller att den personen ska ta upp nånting jobbigt till ytan.
Men som sagt, vissa, ja vissa , där står jag i ovisheten. De tog mig ett tag att lära mig "J" men nu kan jag honom som en öppen bok, varenda rörelse, varenda ryckning i mungipan. Jag kan höra lögnerna bakom hans ord. Men så blir de väl kanske efter ett dussin år.
När jag träffar nya människor sätter jag mig i utkanten och tittar ut över alla, ser hur dom uppför sig, håller mig i utkanten o försöker få en uppfattning om folk. Jag tycker inte om att komma in bland mkt folk som jag inte känner. Ni som känner mig tänker väl att detta inte kan stämma. Camilla är juh sjukt social! Ja ni har rätt jag e social o älskar att gå i stan med mkt folk, men de e skillnad än att komma in på en hemma fest, där man vet blickarna, dömmande... Jag vet själv hur man uppför sig när de kommer nån ny till en fest där de bara e sina egna kompisar. Man kollar direkt vibbarna o skaffar sig en uppfattning. Jag hatar att stå i den sitsen, de gör mig kallsvettig. Sen e de juh alltid olika , med olika situatoner.
Ibland hatar jag att vara tjej, varför ska vi vara så jävla jobbiga? Minsta lilla så ska vi analysera, tänka igenom varenda rörelse, gå igenom varenda ord 15 ggr i huvudet. Och sen analysera mer o ännu mer !
Jag e så trött på mitt huvud, varför kan jag inte bara flyta med, ta allt som de kommer? Varför måste jag checka av allt hundra ggr. Jag va inte så förut, eller ja, jag va inte lika mkt förr. Är de all skit man fått under dessa år som satt sina spår?. Som gjort att jag inte vågar lita på människor, och med människor menar jag mest av de manliga könet haha. Elin sa en gång att jag kanske redan har missat min rätta för att jag dömmer o vänder på klacken, slår upp en betong vägg mellan mig o den andra personen. Men är de så konstigt egentligen??
Ni mina vänner vet hur många ggr jag har slagit ner den där betong väggen och öppnat hela mitt hjärta. För att sen få mitt hjärta utslitet o nertrampat i leran, o så står jag där igen, ensam, sårad och förstörd. Och jag får alltid ensam bygga upp mig själv på nytt. Så är de så konstigt att jag ständigt är på min vakt?
"K" Jag säger att jag känner dig, o de borde jag kanske göra vid de här laget. För snart e de ett dussin år av vänskap där me. Men jag kan inte läsa dig helt o hållet, jag vet oftast när du skämtar, men ibland så förstår jag inte ? Tror du e helt seriös o tar åt mig som en svamp drar åt sig vatten. Kanske är de åren av upphåll i våran kontakt som gjort att vi missat för mkt om varandra. Att så mkt har tillkommit . Ja jag vet inte, men jag vet iallafall eller jag känner att jag inte förstår mig på dig helt o fullt. Visst jag kan se o höra när du ljuger oftast, men de ligger mer bakom de. Du har sidor i din bok som e tomma, som jag inte ser. Och de e fan inte lätt att lära sig läsa dom sidorna heller. Men jag står fast i att jag tror jag känner dig bättre än va du känner mig.
Undrar va ödet har valt ut åt mig, undrar va allt de här ska vara bra för. Allt som händer i mitt liv..
Va har ni lagt upp för plan? Jag vet inte hur mkt mer jag orkar... Testa inte mina gränser, för dom e väldigt svaga vid de här laget..
Så tjejer, ska vi sluta analysera o försöka att bara ta de som de kommer?
För jag vet att jag inte är den ända som förvrider allt i huvudet. ;)
See You Next Time
Kommentera här och gör mig glad
Trackback
