Moving backwards
Ibland känns allt så tragiskt..
Den bittra verkligheten kommer ikapp mig,
jag sätter mig ner och bara stirrar rakt ut.
Vet varken ut eller in, vet inte hur jag ska orka med ännu en dag.
Med ett leende kliver jag ut bland folk, låter ingen se min plågade själ,
låter ingen komma nära.
Med ett påklistrat leende vet ingen sanningen.
Ingen vet vad som egentligen försegår i mit huvud.
En ständig kamp mot klockan och dom påträngande tankarna.
Sitter bara och tittar rakt ut, känner hur jag svävar bort,
vaknar ur min trans av att någon ropar mitt namn och frågar om jag dagdrömmer.
Om de ändå vore så väl, drömmar är nånting jag inte vågar ha.
Folk vill ha svar, men jag kan inte ge dom något.
Jag tar till ett skratt, rycker på axlarna o byter samtalämne.
Tiden rinner mig ur händerna, livet rinner mellan mina fingrar.
Försöker greppa tag i nånting, hålla fast de, men tappar allt.
Makten om att skapa sin egen väg är försvunnen.
Kanske har jag tappat hoppet, hoppet om framtiden.
De hopp som jag låtit tatuera in på min högra handled.
Jag trivs inte i min situation, jag trivs inte på den väg jag står idag.
Jag trivs inte i mig själv. Jag puttar och puttar, blod, svett o tårar men ingenting rör sig.
Istället så dras jag bakåt när jag kämpar så hårt för att komma framåt.
See You In Heaven
