crawlingback

Ser vänner gå sönder mitt framför ögonen på mig, och jag kan inte göra nånting åt saken.
Jag känner hur jag själv går sönder sakta men säkert..

Besvikelsen smakar illa i munnen..
Jag vet inte va du vill, jag vet inte va du begär av mig. Men jag vet att jag inte begär mkt av dig..
Och ändå kan du inte bete dig som folk..
De handlar inte om att du inte sa ordet, de är en princip sak..
En liten jävla princip sak..
Men de blir en stor sak eftersom du aldrig kan bete dig!!

Du är en människa som jag vill ha vid min sida i livet, du är en vän..
Men ibland börjar jag fundera på om de är värt de,
är de värt all denna skit som du ständigt kastar på mig..

Jag vill inte att folk ska ha rätt om dig, jag vill inte behöva försvara ditt beetende,
behöva säga att du faktiskt har ställt upp för mig, att du behandalr mig bra iallafall ibland.
Men de duger inte, för du kan inte andra dagen slänga ur dig saker utan att tänka dig för.
Typ när du iprincip kallade mig ful, inte okej när du vet hur jag försöker jobba på mitt självförtroende.
Ditt ständiga hackade på mig, och otrevliga ton..

Vad har jag någonsin gjort mot dig?
Förutom att behandla dig bra i alla situationer..

Allt jag begär är lite respekt för varandra,
allt jag begär är att du kanske kan bete dig som min vän igen
o inte den skitstövel som har tagit över...