My lights in the dark
Ibland kommer verkligheten ikapp mig.
I stressen av jobb och hälsa så stannar jag ibland upp och andas in verkligheten.
Tittar upp mot himlen och försöker svälja tårarna.
De är galet hur mkt som har hänt och förändrats de senaste året.
Att jag psykiskt har orkat med allting är ett fucking mirakel.
Varje dag är en kamp mot klockan och tårarna. Varje dag försöker jag överträffa mig själv, göra folk stolta.
Att varje dag sakna en av dom personerna som betydde mest är frustrerande.
Ingen dag är den andra lik, ständigt nya hinder och kampen är påtaglig.
Många ggr måste jag ta ett djupt andetag, svälja dessa förbannade tårar som envisas med att dyka upp från ingenstans.
De va ett psykiskt test att lämna den människa jag kände mig trygg med. Den människa jag byggt upp en stark kärlek till. Och nu får jag dras med mitt val, och känner att sammanbrottet är mig i hälarna.
Egentligen skulle jag nog behöva gråta, lätta på trycket. Men är rädd att tårarna inte kommer ta slut.
Jag lever i ett mörker med små lyktor som försöker visa mig vägen. Mina älskade vänner som tar emot mig när jag snubblar och faller.
Jag ska klara allt livet har att kasta på mig. Jag tänker inte ge upp, för jag har så mkt bra i mitt liv som är värt att andas för <3
See You In Heaven
