crawlingback

Dagarna rullar på, ljuset i tunneln närmar sig..
Stressen är inte lika påtaglig längre
även fast den alltid ligger och trycker bakom varje hörn..
Försöker att inte falla tillbaka i gamla ovanor,
försöker att inte söka tröst i de fysiska för att glömma de psykiska.
Försöker att hålla mitt näringsintag på en jämn nivå,
för gamla ovanor ska inte få styra mitt liv igen.

Ovanor blir så lätt en vana, en vana som lägger sig som en skugga,
en skugga som ständigt hänger över dig vart du än går.
Försöker att inte tänka så mycket, försöker att stänga av.
Men spekulationer och analysering leker kull i huvudet,
får de att snurra som en karusell.

Ligger o lyssnar på andetagen, känner lugnet i kroppen, trygghet.
En snarkning får en att vakna ur en trans, vakna ur tryggheten,
får en att komma tillbaka till verkligheten.
Hur kan man känna en sån trygghet med en annan människa,
närhet söks med ljus och lykta, lugnet har väckt ett begär,
ett begär att bli sedd igen.

En strimla ljus försöker intensivt smeka min hud,
men kylan tar över, en vindpust, och rysningar sprids längs hela kroppen.
Kylan är intensivare, solen får ligga på vänt nu,
Tjock grå rök dansar mot himlen, ett beroende som håller lugnet i schack,
ett beroende som tar över ens lungor.

Många ser en svår människa, svår att förstå sig på,
bubblan är mitt fort, o insläppet är begränsat, därför är ett leende alltid påklistrat.
Skrattar åt problemen, för att inte visa hur mycket skada dom gör,
hur problemen sakta men säkert kväver all luft..

Man känner i magen när de är dags för en förändring. Hur mkt man än stretar emot, man sparkar och slåss och vill inte. Men man vet att de är de enda rätta.
Jag känner nu att jag står i en återvändsgränd, men de öppnades ett fönster. Jag stretar emot för att klättra ut genom fönstret, försöker med alla medel hitta en annan väg. Men min magkänsla säger att de är lönlöst.
Öppnar mig för tanken va som kan finnas bakom fönstret, vilka möjligheter som finns att bygga på där.
De tar emot återigen men jag är tvungen för att rädda mig själv.

Tvungen att se från andra vinklar, i två år har jag kämpat i alla väder, kämpat för att överleva och jag har med nöd och näppe klarat mig. Men nu börjar en ny sida skrivas och jag är inte så säker på att jag kommer klara att skriva klart den om inte denna förändring görs.
En klump i magen, ett tryck i bröstet, en ständig stress som tar sönder mig inifrån. Utåt ser ingen hur detta äter upp mig. Men jag står nu på tå och tjuvkikar ut genom fönstret.
Kanske är de min bästa utväg just nu, kanske kommer de något bra utav detta.

Tittar bort, eller borde jag kämpa lite till, eller har jag kämpat tillräckligt i mitt liv?
Sätter mig ner, ritar i gruset, återvändsgränd framför mig med ett litet fönster som står på glänt.
Och ändå tvekar jag...

Satt och pratade med en vän.
Barndomen som ligger många av oss så varmt om hjärtat.
När de va ett äventyr att gå hem från skolan, när mamma undrade hur en promenad på tio minuter kunde ta över en timme.
När gatlyktorna tändes visste man att de va dags att gå hem.
Man lekte tills fötterna blödde, skrapsår på händer och knän var en del av hur man såg ut.
Ingen som ifrågasatte varför man va täckt med blåmärken.
För man var barn, man klättrade i trän, ramlade ner och klättrade upp igen.
Fastnade med foten i gungan och hängde upp och ner tills huvudet va blodfyllt. Men inte mådde vi sämre, fem minuter senare var vi uppe i gungan igen.
Hoppade i gruset och kastade pinnar på varandra, jagade varandra tills man föll ihop i en hög av skratt.
När första sommarregnet kom sprang man ut i tofflor och shorts, tänkte aldrig på förkylning eller sjukdom.
Och sen sprang man in igen där mamma väntade med handdukar och varm choklad.
Man byggde kojor i skogen utan att oroa sig för fula gubbar, lekte att hela skogen va en trollskog.
Och ingen tyckte de va konstigt att nåra barn lekte själva även fast de var kväll.
För vi fick vara barn, vi satt inte fast vid nån typ av elektronik.
Vi hade en klocka på armen som vi följde.
Cyklade ner i diken av brännässlor, spräckte läppen när vi åkte rutschkana.
Vi dog inte, vi blev bara starkare och de stoppade oss inte från att leka vidare.
Ett plåster och ett "de är ingen fara" från mamma så kändes livet bra igen.

Barndomen är ett varmt minne jag håller hårt i.

Vi alla går längs knöliga gator, upp och ner sträcker sig vägen vi ska vandra.
Ibland dyker de upp hinder, hinder som är för höga att hoppa över.
Hinder vi på något sätt måste avlägsna, mycket blod svett & tårar har slösats och mycket tid som vi kunde ha lagt på något viktigare.
Tid är egentligen allt vi har, tid som inte är självklar men som vi tar föregivet.
För få timmar på dygnet gör att stress är vardag men vi behåller lugnet.
Stress att växa upp, att stadga sig, att göra nånting vettigt av livet.
Men ändå får vi inte ha bråttom, även fast vi knuffas framåt under pistolhot.
Dagarna passerar i en enda röra, och ibland är de svårt att konstatera vilken dag de är.
De är svårt att koncentrera sig, veta vad som komma skall.
Och dessa hinder blir bara högre med åren, man har nu lärt sig att undvika dom på lättaste möjliga sätt.
Fråga mig inte hur vi gör, lätt är de inte men vi hittar den "lättaste" vägen av de svåraste.
Livet är en dimma som emellanåt klarnar, men som sen tätnar och blir tjockare än någonsin.
Med händerna utsträckta i ett tafatt försök att söka sig framåt.
Känna sig för i livet, känna sig fram som en blind.
För alla är vi blinda i slutändan, och alla snubblar och staplar vi fram.
Vi snubblar för människor, och försöker stapla vidare med ihoptejpade hjärtan.
Barfota på gator av glasskärvor.

Insåg idag att döden är precis bakom varje hörn.
Lurar med lien i högsta hugg, bevakar varje steg du tar.
Aldrig är du säker, aldrig ska du tro att de aldrig händer dig. Aldrig ska du förvänta dig att du får se soluppgången imorgon också.
Man borde inte ta livet föregivet, man borde inte ta något föregivet egentligen.

Vi är alldeles för bortskämda med att de aldrig händer oss, förväntar oss att vi vaknar imorgon, förväntar oss att vi kan gå tryggt över vägen utan att de händer nått.

Vi skyller på för lite tid och för mkt jobb, lägger upp bortförklaringar till att inte kunna träffa nära och kära.
För de finns ju alltid imorgon?
Har vi rätt att förvänta oss de?
Borde vi inte uppskatta just idag bättre?

Ångesten som uppstår när imorgon inte finns, när bara tankar som "tänk om" svävar runt i luften.
När du ångrar att du faktiskt inte tog dig tid dendär gången.
När tiden du skyllt på att du inte hade nu är slut förevigt.
Jag vill ringa alla mina nära idag och säga hur mkt jag älskar dom, jag vill åka till farfar och aldrig mer skylla på "för lite tid"

För än finns de tid, men tiden varar inte föralltid. Sluta ta föregivet att de finns oändligt med tid.

Människor kämpar för sitt liv, kämpar öga mot öga med döden varje dag i hela sitt liv. Kämpar mot ständiga plågor och smärtor.
Men har fortfarande livsglädje.
Och här går vissa och klagar på tidiga morgnar & för korta helger (även jag)
Vakna upp!
Jag fick mig en kalldusch,
ett uppvaknande.

Lev idag, för imorgon kanske de är försent

Jag insåg idag att döden är här för att stanna och vi borde ta bättre hand om de vi har.
För ångern som kommer sen är värre än döden

Vi ses i Nangijala N
Vila i frid

Läste precis min älskade Elins blogg och ville bara kräkas lite.
De hon och hennes pojkvän har är nånting jag drömt om hela mitt liv.
Dom är så äckligt underbara mot varandra och detta kanske låter negativt men de är verkligen inte så.
Jag blir så avundsjuk att hon nog tog den sista ordentliga karl som existerat!
Deras kärlek får mig dock att hoppas och tro på att evig kärlek faktiskt existerar. De dom har överlever allt och precis som i filmen The Notebook, kommer dom dö i varandras famn de är jag helt säker på.
När jag ser dom tänds en gnista av hopp, hoppet om att jag en dag kommer finna någon som älskar mig lika mkt som dom älskar varandra.
De är dom finaste människorna som går i ett par skor. Och utan deras vänskap hade jag nog inte stått här idag.
Och en vacker dag kommer vi sitta på en veranda i våra gungstolar med våra rullatorer bredvid oss och prata om gamla tider.
Jag är dock säker på att jag kommer sitta ensam och vara bitter över män samtidigt som dom kommer hålla varandra i handen och titta ut på gräsmattan där deras barnbarn leker.
Mina kära vänner ni är så äckligt fina och underbara att jag får diabetes och hål i tänderna.
Love you!

Ibland känns alls lönlöst.
Allt jag tar i smulas sönder framför mina ögon.
Allt jag vill ha försvinner längre bort så fort orden lämnar min mun.

Om jag vill ha något är de inte längre tillgängligt för mig.
Jag öppnade mitt hjärta som jag så länge gömt undan och återigen står jag ensam.
Trasig och känslig försöker jag slå mig fram och gömma undan de jag en gång känt.

Vissa känslor kommer aldrig försvinna, vissa människor kommer aldrig glömmas.
Trycket i bröstet har dock en tendens att dyka upp när de är som mest opassande.
Varför slår mitt hjärta hårdare för dig än för nån annan.
De är en plats där som du gjort dig hemmastadd i.
Och jag vet att du alltid kommer finnas där men jag önskar ibland att du bara lämnade din plats och flög vidare.

Idag håller jag huvudet högt, jag vet att saker är luddiga, oförståeliga och gömda.
Men snälla ni, försök se förbi allt de och dra fram mig.
För jag vet att ni kan, jag vet att ni tar fram de bästa i mig.
Och på senare tid har jag skrattat så mkt att jag lagt allt åt sidan.
Glömt och gömt de dåliga och bara skrattat mig igenom dagarna.
Och de är tack vare mina fina änglar.

Dont count me out just yet

Ibland kommer verkligheten ikapp mig.
I stressen av jobb och hälsa så stannar jag ibland upp och andas in verkligheten.
Tittar upp mot himlen och försöker svälja tårarna.
De är galet hur mkt som har hänt och förändrats de senaste året.
Att jag psykiskt har orkat med allting är ett fucking mirakel.

Varje dag är en kamp mot klockan och tårarna. Varje dag försöker jag överträffa mig själv, göra folk stolta.
Att varje dag sakna en av dom personerna som betydde mest är frustrerande.

Ingen dag är den andra lik, ständigt nya hinder och kampen är påtaglig.
Många ggr måste jag ta ett djupt andetag, svälja dessa förbannade tårar som envisas med att dyka upp från ingenstans.
De va ett psykiskt test att lämna den människa jag kände mig trygg med. Den människa jag byggt upp en stark kärlek till. Och nu får jag dras med mitt val, och känner att sammanbrottet är mig i hälarna.

Egentligen skulle jag nog behöva gråta, lätta på trycket. Men är rädd att tårarna inte kommer ta slut.

Jag lever i ett mörker med små lyktor som försöker visa mig vägen. Mina älskade vänner som tar emot mig när jag snubblar och faller.

Jag ska klara allt livet har att kasta på mig. Jag tänker inte ge upp, för jag har så mkt bra i mitt liv som är värt att andas för <3

See You In Heaven

S A K N A R

Jag gjorde ett val som inte låg mig varmt om hjärtat. Jag valde att göra de minst egoistiska.

Men att varje minut känna smärtan som ilar inuti mig är fruktansvärd.
Vart jag än vänder mig så ser jag dig, allt påminner om dig.

Ett mörker jag inte trodde va möjligt vilar över mig. När allt kändes meningslöst dök du upp som en önskan. Du fick mig att se färger igen, fick mig att vakna ur min dystra tillvaro.

Nu är jag tillbaka, känner mig ensam i allt de mörka.
Du va som skänkt från ovan, och jag älskade varje sekund med dig, jag tror till och med att jag inte bara älskade sekunderna, älskar dig också.

Men allt kan va över inom loppet av en sekund. En sekund som innan gav mig all kärlek och glädje, kan också vara en sekund som får allt att ta slut.

Jag vet att jag gjorde rätt, och jag vet att du alltid kommer finnas där för mig.
Och jag hoppas att vi får en till chans i framtiden <3

See you in heaven