Sötfjant <3
Allt ingår..
Fånigt leende när ett sms kommer,
fånigt leende när man nämner hans namn..
Känner mig sjukt fånig, men de va länge sen jag va såhär glad inombords.
Han e ju helt klart bäst,
och att han känner samma för mig är ju bara för bra för att vara sant.
Allt knas i mitt liv är som bortblåst,
svävar runt på små äckliga rosa moln haha..
Jag tycker om honom..
Herregud jag har verkligen fastnat!
<3
On and on in a circle
Känner mig kluven, kluven i migsjälv..
Tog en kvällspromenad ner till vattnet,
satt och tittade ut över den rosa solnedgången..
Galet va livet kan gå emot allt man tänkt,
går emot minsta lilla detalj..
Känner hur mina läppar formar ett leende,
men vet inte varför jag ler, för min själ gråter.
Min tillvaro hänger på en tunntråd,
jag vet inte när de kommer krossas.
Vet inte när min tillvaro kommer slås i spillror.
Jag ser inget ljus, försöker bara överleva dagen,
alla mörka dagar som kommer och går.
Jag vet inte längre om de är måndag eller fredag,
alla dagar flyter samman i en lerpöl..
Vet inte längre hur "bra" känns, vet inte hur lycka smakar..
Med musik dunkandes i huvudet insåg jag hur folk glidit mig ur händerna..
Insåg hur fel vissa människor behandlat mig
o att jag bara accepterat de.
Saknar min frizon, saknar min vän som alltid öppnade sin dörr för mig,
saknar min vän som hämtade mig varje gång jag ringde med gråten i halsen.
Han ställde upp så många ggr att jag glömt att hålla räkningen,
men lika många ggr har han slagit mig i ansiktet och gjort mig besviken.
Och nu va toppen nådd, idag har de gått tre månader sen sist vi sågs
och vi har inte pratat på två månader cirka..
Galet hur vissa människor försvinner ur ens liv,
människor som alltid har funnits där.
Jag hatar dig för att du lämnat mig, hatar dig för att du ignorerar mig,
och jag hatar dig ännu mer för att jag vet att du kommer komma tillbaka på dina knän..
Just nu är mitt liv som ett korthus, en lite vindpust och allt faller samman,
snälla blås inte på de!
I en månad har jag kämpat ensam innanför dessa fyra väggar,
kämpat ensam att kliva upp ur sängen..
Försökt att fånga dagen med ett leende..
Jag har mått riktigt dåligt, känt mig sinnessjukt ensam..
Men jag har haft vänner som dragit upp mig,
klivit innanför dörren och dragit upp mig ur mörkret..
Vänner som har ringt för att visa sitt stöd..
Så tacksam för allt stöd, va hade jag gjort utan er..
Nu försöker jag se framåt,
även fast jag vet att de kommer bli en tung sommar,
både ekonomiskt och psykiskt..
On and on in a circle..
It is time
Att falla för en människa som bara leker
eller som aldrig kommer känna samma för mig,
verkar vara en specialitet som jag har skapat..
Jag har blivit grym på de, riktigt bra..
Vill sluta, men de verkar ligga i min natur,
verkar ligga i min natur att såra mig själv.
Men nu börjar jag inse att även detta är en död zon,
en zon som jag ännu en gång faktiskt trodde på..
Jag har återigen lyckats hamna i nånting som inte är bra för mig.
Men ännu än gång backar jag, för detta medför bara onödig smärta.
Varför lär jag mig inte, varför ser jag inte varningssignalerna.?
Igår saknade jag att somna o vakna i en varm famn, i en trygg famn..
Inte bara en tillfällig kropp som legat ovanpå mig,
saknar den riktiga beröringen.
Känslan av att känna hans hjärta slå
o tunga sömniga andetag i nacken.
En sömnig morgonkyss o hur han smeker bort en hårslinga från mitt ansikte..
De va nu väldigt länge sen jag upplevde detta,
och även detta bär med sig dåliga minnen.
För du gjorde allt rätt, du visste hur du skulle spela dina kort rätt o sen högg du mig..
Du är nu ett minne,
men värmen från vår tid tillsammans finns kvar..
Ännu ett spel är i full gång men jag slänger korten på bordet o går min väg.
För om jag inte går nu, då faller jag sen.
Jag vill inte ha den beska smaken av svartsjuka på tungan igen,
jag vill inte förstöra den kontakt vi faktiskt har utanför all skit.
De går upp för mig att de är dags att ta nya tag..
De är dags att tänka på mig själv..
truth behind the facade
För varje timme som tickar förbi så går jag sönder lite..
Litegrann åt gången..
Psykist, så vet jag inte hur mkt mer jag orkar,
jag krigar mig igenom varje dag med hopp om att de snart kommer vända.
Men denna gång känns de lönlöst,
när jag har suttit här ensam hela dagen har jag hunnit tänka mkt.
Tänka mkt över hur mitt liv ser ut, jag kämpar me varenda krona,
krigar för att kliva upp ur sängen på morgonen.
Jag har inte ens hunnit fylla 23 år
o känner redan att livet har glidit mig ur händerna.
I 23 år har jag hållt huvudet högt, genom allt ont som skett,
men snart finns de inte mkt kvar av mig.
Jag söker tröst i allt, under en period så dränkte jag mina sorger i alkohol.
De är tragiskt, jag vet de och de resulterade i att jag skadade mig ordentligt
o haltar nu runt med inopererade skruvar i benet..
Alkoholen tog mig bort från vardagens hjärnspöken.
Jag vet att mitt beetende va fel
och jag höll på att förlora människor i min närhet som betyder mest.
Jag höll på att stänga ute folk som verkligen älskar mig,
bara för att slippa visa min trasiga tillvaro..
Men nu är de gungit, jag sitter i en liten roddbåt mitt ute på havet och de är storm.
Vågorna är över 3 meter höga och jag kämpar febrilt
för att hålla mig kvar i den lilla båten.
Gör allt för att inte falla överbord o hamna i de mörka kalla vattnet..
Känns som att jag lever på lånad tid,
lånad tid innan allt går sönder framför mig.
Ibland känns de som att allt jag tar i blir aska..
Om de här fallet kommer som jag är rädd för,
så kan jag inte lova att jag pallar me de..
I helgen drack jag för första gången sen olyckan med foten,
och de va länge sen jag grät så mkt som jag gjorde,
jag insåg mina felsteg, insåg hur illa jag gjort människor som bryr sig..
Jag släppte alla spärrar o försökte förklara,
grät, erkände misstagen och visade min sårbarhet.
De är tufft att släppa in folk för nära när allt är så kaos,
de är svårt att be om hjälp.
Svårt att le mot alla o säga att allt är bra..
Hela min tillvaro är påväg att krossas..
Jag gömmer mig bakom en fasad som jag så noggrant byggt upp,
men fasaden rasar.
Jag har undrat över min fortsatta viktnedgång
o har kommit fram till att stressen är nog en vinnande faktor..
Stressen som vägrar lämna mig,
jag får inte ens tio minuter för mig själv innan alla tankar spökar.
Hur ska jag göra, hur löser jag detta, va menar han/hon nu,
va händer sen, om de här händer va händer då.. osv
En kram hjälper inte längre,
en hand på min axel som säger att allt kommer lösa sig hjälper inte..
För jag tror inte på de längre, jag tror inte längre helt o hållet på att allt kommer bli bra..
Har tappat så mkt av min gnista på senaste tiden,
går runt som ett grått spöke..
En våg på över fem meter syns i horisonten och att vänta in den känns hemskt..
Kommer den glida förbi eller kommer den slå ner rätt över mig...?
carved in stone
Idag snurrar de,
och när de snurrar för mkt så kommer huvudvärken och jag blir helt utmattad.
Pratade me en god vän i telefon o tårarna bara forsade ner,
fanns inget slut, dom slutade inte rinna o jag blev frustrerad över min sårbarhet.
Hatar att visa min sårbarhet för folk, jag ska vara stark,
jag ska le, men de rann över, o jag fann inga ord,
satt bara o lät tårarna rinna ner för kinden som på ett barn.
Min väns frustration i örat för att han inte kan hålla om mig säga att allt blir bra,
höra hans goda ord som rör mig ända in i själen,
hur han gång på gång säger att jag endast är värd de bästa här i livet.
Jag hade ett val att göra,
båda alternativen jag hade att välja på skulle skada mig i slutändan,
så de va som att välja på en kula i huvudet eller en kniv i hjärtat.
Jag valde kniven, för då kan jag läka, sy ihop och gå vidare..
Jag vet inte vart jag själv står idag,
även fast jag gjorde ett val som jag kanske kommer få ångra,
ett val som jag inte riktigt står för, ett val som jag inte har tänkt över..
De är jobbigt när man inte vet vart man har sig själv,
de e jobbigt att inte förstå sina egna hjärnspöken,
o de e svårt när andra sätter nya hjärnspöken i huvudet på mig..
Mitt val är inte ristat i sten eftersom jag inte själv är säker på va jag vill...
Döm mig inte idag om ni inte får kontakt me mig,
döm mig inte om jag försvinner bort i tankar,
för jag är inte stabil idag, känner att jag lätt svävar bort...
Tiderna är tuffa..
dizzy
|
|||
literally stumble my way through life
Ordagrant snubblar fram i livet..
Men jag försöker hålla huvudet högt, men ibland ser jag ner på mina fötter..
Glömmer att titta upp o snubbar igen..
Jag vet inte va livet har satt upp för planer för mig,
jag vet inte va livet vill åstakomma me min existens..
Känner mig otillräckligt många ggr, faktiskt nästan hela tiden..
Tiden räcker inte till, tiden rinner som sand mellan mina fingrar..
Ensam mot världen..? Verkligen inte, jag har världens bästa stöd,
men varför känner jag mig ändå ensammast i världen titt som tätt..
Jag går på isen, men värmen från våren har fått isen att smälta
och med skakiga ben försöker jag ta mig över,
men sprickorna under mina fötter blir bara fler o fler...
Väntar på fallet, kommer jag ta mig över
eller kommer jag falla halvvägs och kämpa mot kylan..
See You In Heaven
Dont judge me
De har blivit en överlevnad för mig, för att skydda de sista bra som finns kvar i mig.
Händer de nå bra så skakar jag bort de, slänger en onödig kommentar..
För många ggr de har hänt nått bra så har de gått åt helvete,
och släpper jag in för mkt av de goda och blir för glad
så smakar besvikelsen jävligt illa i munnen..
Och för att inte bli besviken så jag sitter i tårar så försöker jag stänga av...
En försvarsmekanism som har funnits där sen jag va liten..
Döm mig inte för min trasighet, tiderna är tuffa
Döm mig istället för att jag kämpar mig igenom varje dag me huvudet högt!
a friend worth crying for
De har gått lite mer än ett halvår sen vi fick kontakt för första gången..
Idag ser jag dig som en godvän, en vän som alltid finns där o ställer upp,
du låter inte 30mil stoppa dig från att vara en bra vän..
Och jag uppskattar allt du gör/har gjort för mig,
finns inte många bra vänner kvar i min vardag.
Tråkigt nog har missförstånd en tendens till att fucka upp saker o ting ganska hårt.
Jag är ledsen för min klumpighet i att uttrycka mig, verkligen ledsen..
För att få dig att förstå, endast du kommer förstå..
De har gått cirka tio år sen incedenten,
du måste förstå att jag bli skakis av tanken,
att jag blir nervös över situationen.
De har ingenting me dig att göra, så sjukt tacksam att du tänker på mig,
vill lösa de, finns inga ord till min tacksamhet.
Men jag måste få bli nervös, jag är en nervös människa,
jag tar till mig allt så extremt..
Just nu vill jag bara gå o gräva ner mig,
jag känner mig så sinnessjukt nedstämd,
hjärtat slår lite för fort och gråten sitter i halsen.
För JA jag är känslig just nu,
de händer så förbannat mkt skit i min vardag
o mina vänner är de ända som får mig att le om dagarna
som får mig att gå upp ur sängen.
Därför tar detta så jävla hårt på mig...
Kanske verkar sjukt töntigt, men för mig är de en stor grej,
mina vänner är en stor grej..
För utan vänner vet jag inte vem jag hade varit idag
eller om jag hade funnits överhuvudtaget..
Den här dagen suger som fan just nu
See You In Heaven
friends with knives
empty shell
glöden som så länge har kämpat för att hålla sig vid liv i mig har nu dött..
De är riktigt mörkt, och de är en ständig kyla som förföljer en,
som ett tomt skal går jag bland folk.
Ögonen har blivit mörka hål som inte längre visar själen, för själen har lämnat denna kropp.
Nu finns endast ett ihåligt skal som väntar på att de sista
hammarslaget ska falla så allt krossas.
Så de inte längre går att bygga ihop,
de går inte längre att tejpa och försöka laga hålen
för då är de som att krossa ett kristallglas,
bara splitter överallt.
Hoppet har lämnat mig, tron har lämnat mig, allt jag en gång trodde på finns inte längre.
Blåser ut ljuset och ingen har längre elden som kan tända lågan igen.....
creating a new me
Kan inte nånting bra bara falla från himlen.
Tanken slår mig att dra, lämna allt, sticka o vara borta ett tag.
Ordagrant rymma ifrån allt o hoppas på de bästa.
Lämna denna verklighet o skapa sig en ny.
Ta ett fett lån o skapa ett liv nån annanstans, ett nytt liv.
Glömma Camilla i Haninge.
Skapa en ny Camilla nån annanstans långt bort.
Tappar mig själv ibland, känner mig borta i andras sällskap.
Svävar bort, står inte stadigt på marken,
står inte stadigt i mig själv.
Kan gå från att va social till att försvinna bort,
tappar kontakten med verkligheten.
Vill inte att folk ska se klyvningen i mig,
för jag vet inte själv vem jag är längre.
Om jag nu någonsin har gjort de, försöker hitta mig,
försöker få fäste.
Livet går ut på att hitta sig själv,
men när allt går åt helvete så försvinner jag bort.
Glömmer vem jag är o va jag har åstakommit,
för jag känner mig otillräcklig och värdelös.
Känner att jag kämpar för nånting som inte ens existerar.
Va har livet att ge mig o varför alla dessa prövningar?
Varför motvind i allt jag gör?
Varför?
Tittar mig i spegeln o ser en vacker men sjukt trasig tjej.
Andra gången jag tittar så ser jag migsjälv...
Respect
Tappar respekten till människor..
Känner att de inte finns någon moral längre...
Och jag vill verkligen inte bli som alla andra,
jag vill inte bli lika hänsynslös.
Jag vill inte sluta tro gott, jag vill inte sluta känna
glädje,empati,medkänsla,medlidande.
Vill kunna ha kvar moralen och vettet innanför pannbenet..
Men de känns som att de jag ser som en goduppfostran eller artighet
eller bara vanligt vett har försvunnit.
Folk har ingen respekt mot varandra längre,
och vettet verkar ha flygit sin kos.
Folk hugger varandra i ryggen som att de vore en skitsak..
Som att de vore de mest självklara att göra..
Att inte behandla sina nära med kärlek o respekt,
att åka förbi med bilen o kasta ut nycklarna genom fönstret,
inte ens stanna o vara artig..
Att man ska behöva skrika o säga till människor hur
förnedrande och respektlöst man tycker dom beter sig..
Man ska inte behöva säga de,
man ska inte behöva poängtera att de inte är okej att bete sig hur som helst..
Blir så trött på skiten..
Jag vet att jag inte är den bästa som går i ett par skor,
jag vet att jag gör fel o vissa ggr beter mig som en jubel idiot.
Alla gör sina snesteg,
men att inte ha respekten o moralen kvar i kroppen.
Då har man fallit för lågt.
Jag kanske verkar fett bitter,
men hatar leken, hatar kurragömman.
Res er rakryggade och tänk en eller två ggr.
För snart smäller jag i taket på folk,
jag har fått nog av skitsnack o er hänsynslöshet.
miss you like a crazy person
Insåg idag hur jag väldigt kraftigt saknar honom,
han klev in och skakade hela min värld,
rörde om i grytan och jag trodde jag hade hittat en kille
som faktiskt va värd att chansa på..
Galet hur snett allt kan gå på vägen,
smärtan i hjärtat när han säger att han vill ha nån annan,
smärtan som uppstår när han känner som jag gör fast för en annan människa.
De gjorde så galet ont att se dom tillsammans,
så galet ont att veta att han kysste mig precis så för nåra dagar sen..
Ni vet när de gör så ont att ni nästan hör hur hjärtat krossas,
de va som att krossa en spegel när man får höra att han förnekar min existens,
förnekar att han hållt mig på precis samma sätt..
Allt va åt helvete på slutet,
svartsjukans beska smak la sig på tungan och man är inte sig själv,
man försöker förklara för personerna som är involverade hur man känner,
varför man reagerar som man gör.
Men känns som ingen hör, ingen hör hur mkt man lider.
Man får istället höra hur mkt man måste släppa personen och annat dösnack.
Jag vet precis va som måste göras o va som inte kan göras...
Idag saknar jag, de känns jobbigt i kroppen,
all annan skit som ligger i skuggan glider fram och ger mig käftsmäll efter käftsmäll..
Känner mig blåslagen och utblottad, sårbar och skör..
Du kröp in under huden på mig,
raserade min mur och hade fest på min bekostnad..
Nu är de jag som får sy ihop huden,
bygga upp min mur och städa undan efter festen du hade..
Ensam...
See You Next Time
the clock is ticking
Allt förfaller..
De ser mörkt ut..
De kryper under skinnet på mig, små rysningar som får de att resa sig i nacken.
När livet börjar se ljusare ut i vissa kategorier så rasar andra,
känner att de är svårt att andas.
Något kväver mig, håller mig nere, släpper mig inte ur sitt grepp.
De är inte kylan ute som har fått mig att skaka till,
de är verkligheten som har kommit för nära inpå.
Den tränger sig på från alla håll,
vart jag än vänder mig så står den där och skrattar mig i ansiktet.
Skrattar hånfullt åt mina misslyckanden i livet,
hånar mig när jag tafatt försöker resa mig från mitt fall.
De är ingen vacker syn jag har framför mig,
jag är skadad långt in under huden,
försöker läka mig själv, försöker ta mig ur situationerna jag satt mig i.
Känner att mitt kämpande är lönlöst, svettas,
gråter och blöder för att försöka göra de rätta,
rätta till allt som har gått snett på vägen.
Era leenden är ett ljus för mig, ett ljus jag kan följa.
Ni ger mig den styrkan jag glömt att jag hade.
Försöker se positivt på framtiden, försöker älska dagen,
för den här dagen kommer aldrig någonsin tillbaka igen.
Den här dagen finns inte längre när den är över,
den är bara ett minne blott,
eller så försvinner den bort i glömska.
De är för många dagar man tar för givet,
när man egentligen har en klocka som tickar.
En livsklocka som hela tiden räknar ner till den stora dagen,
den stora dagen då du ska återförenas med folk du älskar.
Tänk på klockan ni har under huden,
tänk på att försöka leva fullt ut varje dag,
ta inte dagarna förgivet. För ni vet aldrig när de är över,
ni vet inte hur mkt tid ni har kvar på eran klocka.
Ni vet inte om de står ett år, en månad eller en timme..
Jag måste börja uppskatta alla dagar,
varesig de är måndag eller lördag,
varesig de är en skitdag eller en glädjedag..
Jag har ingen aning om hur många timmar min klocka visar,
idag kanske är den sista eller så har jag 80 år till..
Inget jag kan veta med säkerhet, inget jag kan förutspå..
Klockorna tickar mina vänner, lev i nuet och försök att uppskatta de ni har.
See You In Heaven
Moving backwards
Ibland känns allt så tragiskt..
Den bittra verkligheten kommer ikapp mig,
jag sätter mig ner och bara stirrar rakt ut.
Vet varken ut eller in, vet inte hur jag ska orka med ännu en dag.
Med ett leende kliver jag ut bland folk, låter ingen se min plågade själ,
låter ingen komma nära.
Med ett påklistrat leende vet ingen sanningen.
Ingen vet vad som egentligen försegår i mit huvud.
En ständig kamp mot klockan och dom påträngande tankarna.
Sitter bara och tittar rakt ut, känner hur jag svävar bort,
vaknar ur min trans av att någon ropar mitt namn och frågar om jag dagdrömmer.
Om de ändå vore så väl, drömmar är nånting jag inte vågar ha.
Folk vill ha svar, men jag kan inte ge dom något.
Jag tar till ett skratt, rycker på axlarna o byter samtalämne.
Tiden rinner mig ur händerna, livet rinner mellan mina fingrar.
Försöker greppa tag i nånting, hålla fast de, men tappar allt.
Makten om att skapa sin egen väg är försvunnen.
Kanske har jag tappat hoppet, hoppet om framtiden.
De hopp som jag låtit tatuera in på min högra handled.
Jag trivs inte i min situation, jag trivs inte på den väg jag står idag.
Jag trivs inte i mig själv. Jag puttar och puttar, blod, svett o tårar men ingenting rör sig.
Istället så dras jag bakåt när jag kämpar så hårt för att komma framåt.
See You In Heaven
i want my friend back
Ser vänner gå sönder mitt framför ögonen på mig, och jag kan inte göra nånting åt saken.
Jag känner hur jag själv går sönder sakta men säkert..
Besvikelsen smakar illa i munnen..
Jag vet inte va du vill, jag vet inte va du begär av mig. Men jag vet att jag inte begär mkt av dig..
Och ändå kan du inte bete dig som folk..
De handlar inte om att du inte sa ordet, de är en princip sak..
En liten jävla princip sak..
Men de blir en stor sak eftersom du aldrig kan bete dig!!
Du är en människa som jag vill ha vid min sida i livet, du är en vän..
Men ibland börjar jag fundera på om de är värt de,
är de värt all denna skit som du ständigt kastar på mig..
Jag vill inte att folk ska ha rätt om dig, jag vill inte behöva försvara ditt beetende,
behöva säga att du faktiskt har ställt upp för mig, att du behandalr mig bra iallafall ibland.
Men de duger inte, för du kan inte andra dagen slänga ur dig saker utan att tänka dig för.
Typ när du iprincip kallade mig ful, inte okej när du vet hur jag försöker jobba på mitt självförtroende.
Ditt ständiga hackade på mig, och otrevliga ton..
Vad har jag någonsin gjort mot dig?
Förutom att behandla dig bra i alla situationer..
Allt jag begär är lite respekt för varandra,
allt jag begär är att du kanske kan bete dig som min vän igen
o inte den skitstövel som har tagit över...
Farmor <3
Tänder ett ljus för dig, för du finns inte längre kvar på denna jord.
Du går inte längre bland oss levande av kött och blod.
Men jag vet att du följer mig i livet, jag vet att du vakar över mig.
Jag hann aldrig träffa dig i dina sista år som levande,
jag hade inte träffat dig sen jag själv var ett barn..
Men farmor, idag så tänder jag ett ljus för dig, så du hittar mig.
Så länge ljuset brinner är du med mig, och när de slockar så tänder jag ett nytt..
För lågan i mitt hjärta slocknar aldrig, och jag ber varje dag att du ska förlåta mig för min dumhet.
Förlåta mig för att jag aldrig tog mig mod till att träffa dig igen..
Du har varit död i 5 år nu tror jag de blir, men vi syns snart.
Möter du mig vid portarna, möter du mig i Nangijala?
Vila i Frid Farmor Mary <3
i give up
Fan va arg jag blir...
Allting ska vara mitt fel o personen i fråga kan inte ta på sig nånting. Allting ligger hos mig.
Jo men släng över de på mig gör de, i dont give a fuck!
Jag har tröttnat, jag försöker med mini steg att bygga upp detta igen, men får käftsmäll efter käftsmäll.
Nu försökte jag vara artig o bestämma ett möte o så ska tjaffset börja igen..
Ja jag har jobbat som en jubel idiot under hela September och har bara haft tid o ork ibland..
Många ggr har mina vänner tvingat mig att komma ut o umgås, så jag har verkligen inte haft tid.
Men allt är ju mitt fel, jag kunde ha tagit mig tid... fine som sagt, lägg över de på mig..
Ta inte på dig nånting själv, att de kanske ligger lite från ditt håll också.. Nej de går ju inte, de är endast mitt ansvar..
Jag orkar fan inte längre, ska jag få ta skit varje gång jag hör av mig, hur mkt tror du jag tänker acceptera.
Hur mkt skit tror du jag tänker tillåta att du kastar på mig..
Nu får de fan vara nog!
play the game
Funderar på en paus, en paus från dig och leken.
Jag brydde mig för mkt sist, de tog för djupt att jag inte bara kan sopa de under mattan längre..
Jag kan inte längre påstå att de inte finns nått där för de gör de.. Men jag blir så arg på mig själv,
arg för att jag bryr mig, arg för att jag lägger ner energi..
Att ta paus från en människa en period när man märker att man är påväg att falla är väl smart..
eller?
Gör jag de bara värre? Är de en återvändsgränd,
där de inte spelar någon roll egentligen hur jag gör..
Jag är fast i skiten ändå, de blir inte bättre, bara värre..
Hur kunde jag låta de gå såhär långt, hur kunde jag släppa in känslorna, de kom som en chock.
En chock när besvikelsen spred sig i kroppen,
en chock när svartsjukan la sig på tungan..
Om jag väljer att inte ta avstånd från dig en period så kommer jag spela spelet fullt ut,
använda samma metoder som dig.. Ignorera och leka, du ska fan inte vinna över mig.
Let the game begin
