it's the end of the beginning
Utanför fönstret är allt gult, hösten är här och de är inte långt kvar tills jag firar min 22a födelsedag..
Jag funderar på en kaffe, låta den beska smaken dansa i min mun..
Funderar på att duscha, låta vattnet smeka min nakna kropp..
Men ingenting lockar, känner mig otillräcklig, känner mig som ett tomt skal..
De känns som att jag går naken bland folk, alla ser under huden på mig,
inget skyddar mig från hårda ord och dömmande blickar.
Inget som skyddar mig mot den hårda höst blåsten, inget som skyddar min själ...
Ensam försöker jag ta mig fram längs betongklädda hus, längs smutsiga gator..
Livet har inget medlidande, livet gör de inte lätt för mig, den slår mig med piskrapp på ryggen..
Jag försöker resa mig men knuffas ner på mina knän,
försöker hela tiden stå upp stolt med huvudet högt men nånting drar hela tiden ner mig..
Jag har nått botten tror jag, så nu kan de väl inte bli mörkare, nu kan de bara bli bättre?
Egentligen har jag väl nästan allt, goda vänner, en familj men varför känner jag mig så ensam,
varför känner jag att de inte går bra.
Kanske för att de går bra för mina nära o kära, dom har de bra,
och ensam försöker jag ta mig upp ur träsket..
Musiken fyller mina öron, känner igen mig i dessa texter...
En cigg, så kanske de stillar mina sinnen.. Fylla mina lungor med död..
Fylla min kropp med nånting som i slutändan kommer ha ihjäl mig..
Nu siktar jag högt, döm mig för min envishet, döm mig för min trasighet.
Men tiderna är dåliga...
Jag saknar närhet, en kropp vid min sida, en som andas i min nacke när jag sover..
Saknar en morgon kyss, en öm hand mot min kind..
See You In Heaven
Why do I care?
De typ kändes i bröstet, de tryckte till, kan inte beskriva känslan
och jag kan inte förklara varför jag kände den heller.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta informationen, sög lite på karamellen, ville jag veta?
Varför frågade jag? Varför undrade jag överhuvudtaget? Varför bryr jag mig?
Tankarna cirkulerar i huvudet, varför denna dragning, varför denna nedstämda reaktion...
Släppte dock det nedstämda hyfsat fort men tankarna har inte gett upp...
Varför bryr jag mig ens?
Jag har värre saker att ta itu med och ändå hakar jag upp mig på en sån här skit sak..
Livet håller på att glida mig ur händerna, ingen kontroll längre.
Varenda minut under dygnet går min hjärna på högvarv för att komma på en lösning,
en lösning så jag kan rädda mig själv ur denna situation,
men hur jag än vänder och vrider så verkar de inte gå denna gång..
Allt detta runt omkring gör också att mat inte längre är prio ett, återigen..
Försöker dölja min ångest med ett leende,
försöker dölja mina söndergråtna kinder med puder...
Försöker dölja min trasiga själ med ett helt yttre.
You are hot as hell, and i cant take my eyes of you
Dina ögon gör att för lång ögonkontakt är omöjlig.
Du har en förmåga att få hela rummet att snurra när du kliver in,
min knän darrar.
Kan inte längre styra mina ögon, dom sitter fast, fast på dig.
Jag kommer av mig i meningar och glömmer helt va jag pratar om.
De pirrar inte i magen, just därför vet jag med största sannolikhet att jag inte är kär i dig.
Och tur är väl de, för EN olycklig kärlekshistoria till från mig o mina vänner mördar mig.
Men du får de att gunga, attraktionen till dig är enorm,
och de stör mig nå fruktansvärt att jag inte kan stoppa den.
De stör mig att du får mig att känna så,
de stör mig att du leker med blicken, med kroppsspråket. De stör mig att jag dras till leken.
Du är ett störande moment för mig som jag inte kan få nog av.
Jag är helt enkelt tänd på dig till tusen, i mina ögon är du sjukt snygg
och du har en charm som skulle kunna välta höghus.
Älskar glimten i ögat, och de fåniga leendet.
Första gången du klev in i rummet va du ingen speciell,
du fick mig inte att stäcka på mig eller fixa till håret.
Jag reagerade inte, men så fort du öppnade munnen så fastnade jag,
och jag skrattade, gud va jag skrattade.
Egentligen borde jag säga nej, spela svår.
Ge igen, tillbaka med samma medicin.
Men jag kan verkligen inte, jag kan inte säga nej till leken.
Vi leker, vi pratar inte om de som hänt,
och sen ger vi oss in i de på nytt.
Varför kan jag inte stoppa ekorrhjulet,
hur kan man känna en sån attraktion till en människa men fortfarande inte ha känslor.
Jag är SÅ glad att de inte finns nåra känslor inblandade, de är inte de jag menar.
Men hur går de till..?
Den här människan väcker alla mina sinnen och inte minst mina lustar...
Haha sinnessjukt inlägg, men den bjuder jag på.
Jag skyller på att jag jobbar alldeles för mkt och att min hjärna inte är mottaglig..
Care Face
Sitter och febrilt biter mig i kinden, min stress faktor, mitt ticks.
När det börjar osa stress eller nervositet så sätter bitandet igång.
Min bergodalbana som har gått hyffsat lungt den senaste tiden började åka med en jävla fart upp o ner
precis när den svenska sommaren började.
Allt gick åt helvete och jag ville nog för en sekund skjuta mig själv i huvudet,
men jag borde lära mig att när de går för bra så kommer käftsmällen inom kort.
Jag släpper taget o flyter med för en stund, låter mig ryckas med.
Kanske så finns de något bra i slutet på tunneln.
Av allt ont kommer något gott...(?) Jag vet inte om jag vill tro på de talesättet.
De finns så många moment i mitt liv för tillfället som får marken att gunga,
som får mig att tappa fästet, tappa koncentrationen.
Saker som får mig att ifrågasätta saker, får mig att undra,
får mig att ännu en gång analysera.
Jag försöker verkligen låta bli att tänka, försöker verkligen lägga på mitt "care face" .
Men vissa saker vill jag så gärna få svar på, jag vill veta varför..
Varför händer allt detta mig, är de inte dags för en rak o slät väg.
Jag ifrågasätter min existens, ifrågasätter va jag gör för fel, ifrågasätter mig själv
Jag ifrågasätter varför jag är svag för dig utan att ha känslor iblandade.
Ifrågasätter varför min vän inte finns kvar på samma sätt.
Ifrågasätter om jag har gjort rätt val här i livet
Ifrågasätter om jag har rätt till lycka
Ifrågasätter samhället vi bor i
Tar en klunk av de starka kaffet för att sedan fylla mina lungor med rök..
Tittar ner på mina fötter, på mina händer, på min inte längre tjocka mage.
Tar upp handen till kinden o börjar bita igen, har jag sovit för lite, är de därför mina tankar är helt osammanhängande eller är det bara så att hela jag är helt osammanhängande..?
Nej de är inte jag som är fucked up, de är världen
See You Soon
Frozen in the ground
Ibland känns allt så meningslöst, känns som att när allt börjar falla på plats så är det någonting som går sönder. Man får aldrig må helt bra, man får aldrig känna att nu jävlar går de faktiskt bra,
för när första tendensen till den känslan kommer så rasar muren och monstrena tar sig igenom.
Jag vill att de ska börja gå bra nu, jag vill börja leva mitt liv, börja få saker på rätt plats.
Jag vill köpa en etta i Västerhaninge, jag vill känna mig någolunda ekonomiskt oberoende, jag vill bli älskad för den jag är.
JAG VILL KÄNNA LYCKAN ATT JAG FAKTISKT HAR DET GANSKA BRA.
Dagarna rullar förbi, men det känns som att jag står fastgjuten i marken. Kommer ingen vart, frusen i tiden.
Jag ser knappt något mål längre, jag bara rycker på axlarna, vill inte prata om det.
Försöker slingra mig när folk frågar, för jag vet inte själv. Jag får ångest när folk frågar om framtiden,
om ett år, om tio år.
Jag har ingen jävla aning, för jag försöker överleva dagen. Ta mig igenom denna vecka med allt som slängs i ansiktet på mig, hur ska jag då veta vad jag vill göra om ett år.
Jag har önskningar, men det känns som att dom är långt utom räckhåll just nu, kan knappt se dom..
Kommer jag nånsin nå dom?
Feeling broken
Barely holding on
But there’s just something so strong
Somewhere inside me
And I am down but I’ll get up again
Don’t count me out just yet
I’ve been brought down to my knees
And I’ve been pushed way past the point of breaking
But I can take it
I’ll be back
Back on my feet
This is far from over
You haven’t seen the last of me
cant stop my feelings
Har inte visat känslor på bra länge, har hållt dom undan gömda ganska väl, men nån gång ibland så får jag mig en rejäl käftsmäll och allt faller mitt framför fötterna på mig.
En sån käftsmäll fick jag mig för cirka två veckor sen,hörde hans röst eka imitt huvud och insåg att de va över. Allt är som bortblåst, aldrig igen skulle jag få titta i hans grön/blåa ögon och aldrig mer skulle jag kunna vända mig till honom för stöd.
Jag hade förstört allt och de fanns ingen återvändo, inget som kunde ta tillbaka de jag gjort.
Jag föll, föll djupt ner i känsloträsket, tårarna föll utan tecken på att sluta, jag bröt ihop.
Försökte ta mig till badrummet men benen orkade inte bära mig, kröp ihop i foster ställning på golvet och bara grät.
Förstod inte alla dessa känslor som bara svämmade över mig.
Han fick inte vara borta, de fick inte vara på riktigt...
Så ibland då eftersom jag försöker vara känslokall så kommer de dagar då allt bara går sönder.
Då nånting dyker upp som slår sönder allt jag försökt bygga upp..
Idag var en sån dag då tankarna snurrade, då depp känslorna gjorde sig hörda.
Jag tillät mig att känna saknad, vilket inte är bra.
Och så fort jag släppte in den känslan så kom glädje,sorg,lycka & kärlek straxt efter.
Vilket gjorde att jag blev deppig..
För jag kände en enorm saknad och inte saknad som i kärlek bara saknad.
Och självklart va de en speciell människa som dök upp i denna saknad vilket inte heller är bra.
Men jag saknar personen nå grovt, vet inte varför men han e bara ett lyckorus för mig.
Fick kommentaren av en vän idag :
"Är de verkligen värt att lägga ner så mycket energi på honom, så som han beter sig"
Och nej förmodligen inte...
Förmodligen har alla rätt, men ni ser inte de jag ser.
Så idag har varit en dag där jag låtit känslorna ta över,
imorgon går jag in i min bubbla igen och tar fram mitt care face.
See You Next Time
Skeletons in the closet
Men på senaste tiden har jag varit rastlös och inte fått någon ro i själen.
Pratade med min polska prinsessa om detta igår och insåg ett och annat.
Jag kan inte sitta still, jag vill inte vara hemma och "ta det lungt", jag vill hela tiden ha sällskap. Varje gång när jag är påväg hem på bussen så börjar jag kolla om folk vill hitta på något o då har jag liksom inte ens kommit hem från jobbet än. Det slutar med att jag springer in i lägenheten byter om och tar bussen till den jag ska träffa. Eller så bjuder jag över någon och dricker kaffe, jag har inte haft en lugn stund på över 3 veckor.
När jag väl kommer hem på en söndag då man faktiskt ska ta det lungt så får jag lite halv panik, så jag springer runt o storstädar, fixar o donar så jag slipper sätta mig ner.
Anledningen till detta damp beteende är nog för att jag vill inte sätta mig ner o slappna av för då går min hjärna i hundranitti. Då börjar jag tänka o blir ledsen och depp, och jag vill inte vara så nå mer. Alla tankar som jag egentligen borde ta tag i har jag lagt bakom mig o försöker hålla dom på tillräckligt långt avstånd genom att hela tiden hålla mig sysselsatt.
Elin säger att det strålar glädje om mig och att alla i min närhet ser detta, och ja det är så sant jag har inte mått såhär bra som jag gör nu på säker 22år, jag älskar att lyckan sipprar fram och jag skrattar och ler konstant hela tiden. Men nångång måste jag ta tag i mina skelett i gaderoben för dom håller mig hela tiden tillbaka, lägger sig som en skugga.
Jag har också bestämt mig för att lägga ner allt som har med killar o göra, gör mig av med alla känslor and just go with the flow. Tar allt som det kommer, sluta spekulera o analysera, nu får de vara nog me de.
Jag kommer ordagrant flyta med, kolla läget, göra som jag känner fört och skita i känslor.
På fredag så går jag på semester och det bästa med det är att Elin går samtidigt! <3
See You Next Time
The Shadow
Sommarn är här men ingen sommar lycka rusar genom mig, allt bara rusar förbi mig. Jag försöker hänga med, jag försöker hålla huvudet högt men det är svårt, det är svårt att hålla fasaden uppe när så mycket skit händer runt omkring en. Så ibland sätter jag mig bara ner o tittar ut över samhället bara försöker slappna av, rensa huvudet.
Men vissa gånger skrattar jag hela vägen från hjärtat, känner värmen ikroppen, känner kärleken. Jag har min ängel, kan komma på mig själv att jag bara tittar och ler. Känner att hon är min livlina, hon är anledningen till att jag inte grävt ner mig, anledningen till att jag faktiskt tänker klart.
<3 Mitt hjärta hoppar, slår en extra gång, mitt huvud känns som att de har fyllts med bomull, orden går om varandra och kommer ut i fel ordning. Hela min värld snurrar, hela jag är upp o ner, kan inte kontrollera mig, vill få det att sluta. Du rör mig ända in i själen och det gör förbannat ont lika väl som att det är den bästa känsla jag någonsin känt.
Det ligger ett mörker över mig som alltid kommer finnas där, en skugga som alltid kommer följa mig, den kommer lägga ett mörker över alla lyckliga stunder. Men jag måste se framåt och kanske då, kanske lyckas jag då skaka av mig skuggan o få lite ljus över mitt bleka ansikte..
See You Next Time
Om Vi Inte
Allting stannar upp när jag ser dig
hjärtat bulltar fort, jag vill ju vara med dig
Kom och ta min hand
men nångting hindrar dig
vem ska stoppa dina steg från att få gå till mig
men du förvirrat ler
det här är ingen lek
jag är också rädd, rädd att göra fel
Låt mig få komma nära dig
Jag har fastnat för dig
Jag tycker om dig med
om vi inte tar ett steg fram
så kanske vi ångrar att vi aldrig lärde känna varann
Jag har fastnat för din blick
HUR?!
Ni kommer känner mig o läst min blogg har säkert läst om ätstörningen jag fick under jul då jag gick ner 13 kilo.
Jag har kommit fram till att det styrs av hur jag mår psykiskt, under den perioden så mådde jag inte bra alls.
Det var mkt skit i familjen osv.
Nu är det värre en någonsin, jag fattar inte riktigt hur jag står kvar på marken. Fattar inte hur jag orkar hålla mig normal på jobbet och mot samhället. Hur orkar mina ben hålla mig uppe, fasaden spricker.
Ja iallafall så inser jag att när det är för mkt runt omkring så kan jag inte äta. Asså jag vill så gärna, magen kurrar men mår illa efter två tuggor. Nu kom jag på att jag inte ätit nånting sen i lördags vilket var en halv sallad från ica.
Sprang o hämtade en banan som va ganska svår att få ner, men jag lyckades typ.
Jag orkar inte me denna skit, jag får lida när det egentligen är ni/du som ska ta detta. HUR i helvete kom allt detta på mitt bord, HUR i helvete kan de vara mitt fel, HUR i helvete kan ni gå runt o låtsas som ingenting och bara vara nonchalanta. HUR HUR HUR??! Kan ni snälla förklara för mig va jag gör för fel hela tiden, eftersom ni/du ständigt behandlar mig som skit.
Jag står ensam, har ingen kvar, förlorade allt på loppet av en minut.
Men jag ska försöka stå starkare & stadigare än ni någonsin kommer göra.
See You Next Time
Helg & Lägenhet
Fredag:
Va sjukt trött och irriterad efter jobbet och Oscar fick höra mitt TPL (trött på livet) snack. Jag var inte arg eller otrevlig mot honom men han fick som sagt höra allt jag var bitter på. Vi var hundvakt hela kvällen och pratade ganska mkt. Vid tolv ramlade Thommy in för att hämta sin valp sen gick jag o la mig.
Lördag:
Vaknade vid 12, utvilad efter tolv timmars sömn, direkt då drog Oscar till Thommy för att grilla. Jag gick runt i lägenheten, tog en dusch och väntade på "K"s samtal. Vid två? kom han förbi o fixade lite, vi tog en kaffe sen drog vi till Tungelsta för att hämta vardagsrumsbordet. Sen hem igen. "K" fixade kylskåpet, skruvade ihop köksbordet & fixade balkongdörren. Han gav oss oxå en micro o kokplattor tills köket blir klart om typ två veckor.
Evigt tacksam att han tar sig tid och hjälper till, han är värd en STOR kram. Och när detta är över så ska jag nog visa min uppskattning på något sätt.
"K" är så rolig ibland, han har vissa ggr mer planer för denna lägenhet än va jag har.
- Vi kan lacka om köksbordet Camilla, så det blir snyggt.
- Vi kan lacka om dörrarna Camilla så dom blir riktigt snygga o glänser.
- Vi kan lägga trall på balkongen.
- Du kanske kan få min säng så kan du nog ställa den såhär.
- Vi kan sätta upp en duschvägg här
- Lägga nytt golv i kök & hall
Och så fortsätter det, vi kan hit o vi kan dit :P
Men inte så att jag har någonting emot de, skönt att ha en hantverkare som vän.
Tack "K" för den senaste tiden då du funnits där när det varit tufft.
Tack för att jag kunnat ringa mitt i natten o gråtit eller varit fly förbannad.
Som jag sa igår, du är en player, ett svin på två ben :P, men du har ett hjärta och jag är tacksam för all din hjälp!
Söndag:
Idag kanske mitt älskade hjärta Elin & Simon kommer över på fika, "K" ramlar förhoppningsvis in med vår tvättmaskin också, annars åker jag till honom ikväll och våldtar hans tvättmaskin :P
See You Next Time
jag kommer, jag kommer, jag tror jag är kär
Konstig känsla i magen, onödig svartsjuka, skumma funderingar.
Han trycker ner mig i skorna lika mycket som han får mig att sväva, jag vill bara att det slutar NU.
Det får räcka, jag mår piss på grund utav det, jag vet inte hur jag ska få det att sluta!
Klart jag vill att det slutar, men ändå inte? Jag är splittrad, åhh oooorka.
Va ska man med känslor till, man blir ju bara dum i huvudet..
Hatar spelet vi spelar, denna eviga lek...
Ny start
Nu bor jag i Sågen! :)
Det har varit mycket känslor den senaste tiden, allt är helt fuckat. Upp & Ner & Bak & Fram.
Jag har gråtit många tårar och blivit huggen i ryggen, sviken av folk jag höll kär. Men nu orkar jag inte bry mig längre, jag har varit alldeles för snäll alldeles för länge! Tagit alldeles för mkt skit! Men de ska bli ändring på det nu förhoppningsvis.
Jag vet vilka som har funnits där för mig under denna period och ett stort tack till er!
Det sägs att man ska hålla sina kära nära men sina fiender närmre.. Börjar känna att jag tar till mig det ordspråket. Men ändå inte.. Jag orkar bara inte med all skitsnack längre.
Jag har iallafall fått nog, jag lever mitt liv nu med mina vänner. Jag har tagit jävligt mkt det ska gudarna veta, men enough is enough !
Pappa: Lycka till nu! Nu börjar allt på riktigt!
Pappa är lite små rolig, jag har inte den bästa relationen till honom men det har sina orsaker. Igår kom han med ett glasbord till mig och ett mixer set. Jag hade tidigare under dagen informerat honom om att jag inte kunde bjuda på kaffe eller liknande eftersom jag inte äger en kaffebryggare. När jag möter upp honom så ber han mig bära en påse med inslagna paket med glansiga snören.
Detta är då paket till mig i sen födelsedagspresent (notera att jag fyller år 1.a November). Då har gammelfarbrorn köpt en helt ny kaffebryggare till mig och i det andra paketet har han slagit in mjölk,kaffe & fikabröd. haha
Jag tyckte det va lite skojigt.
Dock var glasbordet ett matbord & inte ett vardagsrumsbord så vi såg inte tv.n när vi hade det framför soffan.
Så nu har Oscar det som "kontorsbord" haha.
Jaja noooooog om detta, längtar efter helg!
No one sees what is right in front of them
På bara några veckor har allt vänts upp och ner, inget är som det en gång var, inget är som det ser ut att vara.
Trasig på insidan men hel på utsidan, ingen ser det mörker som är påväg att falla över mig, ingen ser att mina ögon slocknat, ingen ser att Camilla är påväg att bryta ihop totalt.. Ingen ser, ingen ser...
När man var liten hade man så bråttom att bli stor, man ville bli stor på en gång. Man var ivrig att få känna på livet.
Nu vill jag inget annat än att bli liten igen, vill inte vara kvar längre. Denna ständiga stress över allt som händer runt omkring, ständiga tankar och ständiga saker som envisas med att dyka upp när jag som minst behöver dom.
Jag är trött på att ständigt befinna mig i centrum av all skit, denna tunneln är väldigt lång och mörk, vill se en gnutta ljus nu, bara en liten gnutta är det för mkt begärt?..!
Min älskade Elin har varit mitt ljus i tunneln när inget annat synts till, hon har fått mig att orka stå på mina ben, orka gå till jobbet och hålla fasaden uppe, orka le mot samhället när jag egentligen bara vill gråta.
Det är nånting som kommer nu, nånting som inte går att stoppa, jag vet inte hur det slutar..
Tyvärr kommer det slå till stenhårt och krossa allt i min närhet.
Nu är det bara att invänta stormen, och hoppas på att den mojnar.
See You In Heaven
Pandoras ask
I helgen väckte jag den björn som så snällt legat i ide i två år. Jag väckte den förbannade björnen, men vet ni vad... I dont fucking care!
Många kanske tycker att det är ren dumhet, andra kanske tycker att jag har hoppat på ett tåg jag aldrig kommer få stopp på. Men man lever bara en gång och jag kände att det spelade ingen roll.
Men därimot fick jag dra upp gammalt groll, gammalt skit som jag har lagt bakom mig. Saker jag har lagt i en låda med hundra säkerhetslås och gömt där ingen kan hitta den. Den "lilla" lådan fick jag plocka fram och öppna, ungefär som pandoras ask.
Jag var chockad över detta, när han frågar "varför ?"
Jag blev helt ställd, nu? ikväll? efter två år? Ska vi verkligen ta upp det efter två år?
Och japp det skulle vi, och pandoras ask var öppen, men på något sätt va det skönt att berätta att faktiskt få säga hur det låg till. Och han tog det fruktansvärt bra, och han fick nu också ett "avslut" eftersom han har haft frågan "varför" .
Men det var tufft jag blev helt varm och ångesten rann över mig, jag förklarade också att jag tog det ännu hårdare att jag förlorat en vän på vägen. Att jag tycker det varit tufft att inte ha honom där..
Han förstog, jag visste att han skulle förstå, men jag hade hoppats på att aldrig behöva gräva i dom såren. Hoppats på att aldrig behöva gå tillbaka till dom minnena.. Kanske var det bra, kanske var det ett avslut för mig med nu?
Jag hade iallafall en sjukt trevlig helg.
Fredag: Ute med "K" & CO. Drog hem hyfsat tidigt, var ganska sliten efter veckan.
Lördag: Hemma hos Elin & Simon. Oskar, "K2" & "K" var närvarande och några till :)
Söndag: Vaknade hos "K2", drog hem till Elin & Simon igen o åt pizza, sen bar det av hem till sängen och så var helgen över.
DRAMA har varit helgens huvudämne, oh lord..
See You Next Time
Like Suicide
This is the point of no return
He's like a fever, I can't defeat him
I guess I love the way it burns
But tonight, I'm letting it hurt
Cause I'm going in under
Nothing's like being with him
Självförtroende?
Sen ett inlägg är de en stor bild på mig o rubriken lyder : Du är så vacker.
Hon säger de varje gång jag träffar henne, men varför rinner de av mig som vatten på en gås. Varför ser jag inte de vackra som alla andra verkar se? Varför kan jag inte säga seriöst att jag e snygg, varför ska jag skämta bort de, satt o pratade me Rickard(Rtj) igår o drev om mig själv. För jag sa att jag hade så himla ont i fötterna när vi tittade på Magnus Betnér i onsdags. Och att jag hängde på "K"s axel för att lätta på belastningen från fötterna, då tyckte Rickard att jag skulle ha bett "K" bära mig, eller typ ha mig på hans axlar. Och jag brister ut i skratt o säger att då skulle stackars "K" gå av på mitten haha.
Och jag inser att jag sitter o driver om mig själv på en helt ny nivå, varför liksom? Asså lite kul är de, för jag tror faktiskt att "K" skulle gå sönder hahaha. Nej men asså att jag aldrig kan ta åt mig på riktigt om nån säger nått fint o snällt mot mig. Jag brukar skylla på att dom måste säga så för att dom är mina vänner..
Jag har sjukt dåliga vaner, som att när jag sitter ner så har jag armarna i kors över magen, de finns knappt nån "mage" kvar men ändå så sitter jag så. Jag känner mig sjukt obekväm annars. De spelar ingen roll hur smal jag är så är de samma sak. När jag va 16-18, toppen av mitt liv, hade killar överallt, festade o levde livet. Va som döljde sig under dessa säkra steg jag tog va en sån sjuk osäkerhet o bekräftelsesökande så de bara sjöng om de.
Jag vet att första gången "K2" (haha vi får kalla honom så, fast han borde kallas K1, aja skit samma) sa att jag va snygg. De va månadens skämt, jag skrattade åt honom. Killen jag hade kollat in sen jag va typ 11 år? skulle han tycka jag va snygg? tss inte en chans..
Jag har bättre självförtroende idag men kan fortfarande inte ta åt mig ordentlig när nån säger nått.
Ganska sjukt egentligen , hur svårt kan de vara liksom?
See You Next Time
a forbidden flower
Denna väntan, väntan på nånting som kanske aldrig kommer.. De finns andra men väntan på de ouppnåliga finns alltid där. Som blommorna , de finns så många olika, den ena vackrare än den andra, dena ena rödare än den andra. Men den blomman som visar sig i mitt medvetande är den blomman som är omöjlig att hitta, den blomman som är utrotningshotad, den blomman man aldrig kommer få . Som en förbjuden frukt som man alltid kommer lockas till att plocka..
Dagarna går, solen går upp o ner, vissa stunder vackrare än andra, annars ser alla dagar likadana ut..Denna väntan, de är som att vänta på sommaren när vintern precis börjat. De känns som att solen aldrig kommer lysa på en igen, att de är en evig väntan, men sen så helt plötligt slår träden ut i blom igen.. Tyvärr tror jag inte mina träd kommer slå ut i blom, kommer vara kvar i den mörka dystra vintern.. Min sommar kommer aldrig, den eviga väntan .. Den eviga väntan på att den utrotningshotade blomman en dag ska bli som en av alla andra...
Tar all ork ur min kropp, tar luften ur mina lungor, glöden i mina förr så skimmrande ögon är sen länge död.. Smärtan i mitt hjärta gör sig hörd varje minut, försöker le, glömma min hjärtesorg.. Men så fort jag stannar upp så finns den där, all smärta.
Försöker få alla känslor att försvinna i dessa tårar, men de verkar inte finnas nå stopp.. Spelar ingen roll hur många andra sorters blommor jag ställer på mitt bord, röda,rosa,gula,blåa så duger bara den speciella, den förbjudna...
Jag måste släppa taget..
See You Next Time
Yttligare en onödig uppdatering
Har varit ensam hemma sen 15:e Feb, och de kommer fortsätta så till den 5:e mars.
Jag börjar känna flytt ångesten krypa in under huden.. Jag har juh min deadline sen är de kört, hoppas att jag har hittat nått innan dess...
Annars rullar allt på som vanligt, jag har tappat 10-13 kilo vilket är helt sinnessjukt, men sånt e livet. Jag analyserar lika mkt som förut men jag har slutat gråta haha :P
Igår skulle Rickard (Rtj) kommit hit o umgåtts, men han va tvungen att jobba över så de sket sig.. Jag som hade räknat med lite sällskap :( Men vi får ta de till veckan istället..
Va finns de mer? Jag har jobbat på Addicom i en månad nu, och jag trivs som fisken i vattnet.. Längtar tills de blir den 25:e mars eftersom då ska jag & "K" åka till Göteborg förhoppningsvis. Jag behöver en liten paus från Sthlm, sen första helgen i april kommer antagligen Systeryster o hälsar på <3<3<3
Nej men nu får de vara nog me onödigt skrivande, återkommer när jag har nånting mer vettigt att komma med.
See You In Heaven
Vi syns i Nangijala farbror Åke
Igår va jag på begravning för min farbror Åke som dog av en hjärntumör,
igår träffade jag släktingar jag inte sett på 20 år, igår va en omtumlande dag.
Jag har inte träffat mina farbröder eller min faster på 20 år, och mina kusiner som med tiden kommit in i bilden har jag aldrig nånsin träffat. Att kliva in i kapellet ute på skogskyrkogården va ett stort steg för mig, mitt hjärta höll på att hoppa ut ur bröstet på mig. Kände mig vilsen och ivägen, vart ska jag titta, hur ska jag stå,
va ska jag säga...?
Min bror viskar till mig att där står min farbror Hasse (anledningen till att han säger de till mig, är juh för att jag inte vet hur dessa människor ser ut). Jag går fram och skakar hans hand,
han tittar mig i ögonen och jag ser att han känner igen mig.
Han säger att de va länge sen, och jag svarar: ja ungefär 20 år.......
Sen går jag bort till bänken för närstående till den avlidne. Där står två sjukt vackra blonda tjejer, långa som fan. Mina kusiner... Dom ler, som att dom känner igen mig också fast vi aldrig har setts, jag känner mig vilsen..
Jag har fått höra att min farmor hade kort på mig i sin bokhylla så kanske är de därför dom vet vem jag är....
Sen till sist hälsar jag på min faster, alla verkar så säkra. Jag därimot känner mig helt fel...
Kistan står där o framför den står ett stafli med ett självporträtt, min kära farbror Åke, första gången jag ser hur du ser ut, och de är på ett självporträtt som du själv har målat framför din egen kista....
Jag sitter bredvid min storebror på första raden, i början går de bra, men sen kommer tårarna...
Mest för att jag pratade med Åke för nått år sedan, de va han som berättade att farmor hade haft bilder på mig i sin bokhylla... Hela situationen va jobbig, att se min släkt sitta där helt förstörda av sorg, att se dom för första gången på alldeles för många år. Jag hade velat träffa dom första gången under andra omständigheter....
Jag är så glad att jag hade min storebror där, han gav mig styrkan att orka vara där..
Han kanske inte förstår de själv men de va skönt att ha honom vid min sida. Jag känner hans skydda sin lillesysters signaler, och de älskar jag honom för.
De va iallafall en sjukt tuff dag... Hade en sinnes sjuk spännings huvudvärk när jag kom hem o den fortsatte förpesta min dag...
Kvällen vart inte bättre, "K" vet inte när han ska hålla käften, tror att jag kan ta all skit alla dagar om året. Igår va inte en sån dag, igår ballade jag ur. Dom knappar han annars kan trycka på, o driva med mig dom knapparna va jävligt ömtåliga igår. Och jag tog åt mig som en svamp drar åt sig vatten, jag blev sjukt arg o ledsen.
Ensamheten gjorde sig hörd, för att han skulle påpeka hur ensam o övergiven jag skulle bli under kvällen.
Av alla dagar på året så va de en dag jag INTE ville vara ensam.
De tog hårt, han menade nog inge illa, han e bara trög...Han är min vän men igår satte jag ner foten o sa ifrån,
för de va inte okej o de blev alldeles för mkt för mig.
Iallafall, min farbror Hasse sa att detta kanske är en ny start, och jag hoppas verkligen de! Jag vill så gärna lära känna mina kusiner och honom o min faster... De är nånting jag drömt om sen jag va liten..
Tack Anders för att du är en så underbar storebror,
du o din familj har en stor plats i mitt hjärta <3
See You Next Time
